Jag ska berätta om dyslexi

Hej, jag heter Jörgen Palm och bor i Malmö.  Och jag ska berätta om dyslexi, att bli utredd. Vi börjar med att vår äldste son skulle börja skolan, vår förstfödde son skulle börja skolan får man säga. Efter en halv termin eller efter första läsåret så började man konstatera att han hade problem med att läsa och skriva. Vilket vi påtalade från början, jag och min fru. Då sa man att det var bara en mognadssak, men jag började känna igen att det var samma sak som jag hade när jag började skolan.

Jag insåg ganska snabbt att detta inte kommer att bli bra, så jag var på skolan igen och frågade om de inte skulle göra någon utredning. Nej, jag skulle bara ta det lugnt för det var en mognadssak. Efter väldiga påtryckningar, gång på gång, var jag tvungen att fråga skolan vilken frukt min son var, om han var en tomat, en apelsin, ett päron eller ananas. För jag vet att frukter, eller rotfrukter, de har ju olika mognadstider. Så det är klart, om man kunde konstatera vilken typ av frukt så kunde man också räkna ut hur lång tid man ska vänta på att man ska få det utrett och så vidare.

Under samma tid så bestämde jag mig ganska fort att jag också skulle själv gå och testa mig. Det gjorde jag, för jag tyckte att jag ville ha svart på vitt.  Jag visste att jag hade haft läs och skrivsvårigheter och gått i specialklass med personer med läs och skrivsvårigheter. Men man sa ju alltid förr ordblind. Så att när jag kom till komvux där jag visste att man gjorde utredningar, så knackade jag på dörren och steg in och så sa jag att jag skulle gärna vilja bli testad, för jag är helt säker på att jag är dyslektiker eller ordblind. Jaha, sa dem, det ska väl inte vara några problem. För jag skulle gärna vilja börja studera, eventuellt. Då fick jag gå in och sätta mig i ett rum vid sidan om och skriva ner en berättelse på ett A4-papper. Jag är ju inte så glad för att skriva ner saker, men sagt är gjort. Jag satte mig ner för att skriva, cirka en halvtimma, tre kvart. Däromkring. Och så gick jag in och lämnade in pappret, det var halvskrivet, ett A4. Jag tänkte herregud, jag har inte skrivit på jättelänge. Då tittade personen på pappret och sa att det är väl så att du inte har några större problem, och det ser väl bra ut. Så det är nog inga bekymmer. Då tänkte jag, att ok, jag får nog gå och köpa mig en lott av något slag, för detta var nog den högsta vinsten jag kunde tänka mig. Att någon sa att jag inte hade några bekymmer.

Sagt och gjort, jag gick därifrån, men så tänkte jag, hur kan det vara på detta viset? Jag vet att jag har bekymmer, jag vet att jag har haft läs- och skrivsvårigheter. Jag vet att det är svårt för mig i vissa lägen. Men man kan ju träna alltid. Då konstatera jag ganska snabbt, att om någon sa till mig att skriv ner något om dig själv, vad gör man då? Jo, då sätter man sig ner och skriver på det man är säker på att det är rätt stavat. Det har man med sig sedan skolgången, att man ska helst inte lämna ifrån sig något felskrivet eller felstavat material ifrån sig.

Så sagt och gjort, jag började ta tag i det ytterligare.  Jag var med i dyslexiförbundet, som hette FMLS, förbundet mot läs och skrivsvårigheter på den tiden. Där kom jag i kontakt med Brunnsvik bland annat, och fick göra en viss pedagogisk utredning där. Sedan blev jag erbjuden att delta med psykologutredare, som skulle göra examensarbete att testa dyslektiker. Då anmälde jag mig där. Så fick jag den utredningen också. Sedan fick jag träffa logoped.

Det blev ganska konstaterat att jag hade läs- och skrivsvårigheter, dyslexi. Men jag minns ju väldigt väl första gången jag träffade psykologen. Jaha, vi ska bara göra olika tester här, intelligenstester och lite annat. Jag tänkte herregud, hur ska detta gå. Klok och förståndig har jag alltid varit, och det vet jag att jag är. Det är inga problem med det. Och det konstaterade han också, men han konstaterade så mycket annat också tillsammans med de andra utredningarna. När det gäller läs-och skrivsvårigheterna, när det gäller logoped och den psykologiska utredningen, så visade den väldigt stora svagheter på läsningen. Jag tror att jag låg på 100-125 ord per minut. Jag tror att det är vad textremsan på TV går på. Och stavning och läsning och hastighet och så, det visste vi i och för sig innan, men när man får det konstaterat svart på vitt efter så många år, så blir det lite chockartat. Så att man inte är riktigt beredd på det när man har gjort en sådan utredning. Man kan vara hur säker och lugn som helst, nej, jag vet detta, det är inga problem. Men då är man inte så tuff och kaxig. Eller tuff.  Man tänker när man går därifrån att det här var väl ingenting. Jag visste ju om det. Men nu hade man det svart på vitt. Det blev nästan en nystart.  Sedan vet jag att det är ärftligt.

Det här är en utskrift av den talade berättelsen.