Livsbild

2012-10-23 börjar jag (Toar) forma min livsbild. Den ska sändas in till HAIKU-projektet.
Min berättelse planeras omfatta :
- förord
- barndomen
- tonåren
- funktionsnedsättningar
- vuxenlivet
- sport, idrott o. motion
- familj, närstående och vänner
- hobby och föreningsverksamhet
- 65+
- efterord


Förord

Det är hart när otroligt att jag nu i dag 2012-11-07 sitter på vår terrass i lägenhetshotellet Morasol vid Costas calma på Fuerteventura. För mej visar detta den långa vägen från den första platsen i mitt liv . Jag föddes i Lenhovda i Småland i början av det fattiga 1930-talet. Hur min barndom tedde sig kommer att framgå av nästa avsnitt i denna min "Livsbild".

Dessförinnan ska här nämnas att min livsbild kommer att kännetecknas av två sidor dels den privata dels den som omfattat mitt arbete och min utbildning. Till den privata sidan har förts min långa verksmhet inom ett antal föreningar och förbund. Detta engagemang har berott dels på dolt handikapp dels på funktionsnedsättning. Denna dualism ska ses i det klassperspektiv som jag vill söka belysa.

Barndom

År 1933 föddes jag som son till arrendatorn Arvid Emanuel Johansson och hans hustru Anna, född Enbom. Familjen bestod också av dottern Karin, född 1922. Den arrenderade gården var Östraby Norregård utanför Lenhovda. Jag har inte några egna minnen från tiden där som varade mellan 260515 och 350331.
350303 flyttade familjen till torpet Furet under Vret säteri Dädesjö. Det huvudsakliga skälet till flytten torde ha varit att min pappa inte kunde betala arrendet, än mindre köpa en egen lantgård. När de första tecknen på den skleros som drabbade honom började visa sig vet jag inte. Vad jag däremot klart minns är hur sjukdomen förde med sig svårighet för honom att gå även med stöd av käpp.


När familjen bott en tid i torpet blev min mamma gravid. Hon skulle föda en son. Födelsen ledde dock 370227 till en katastrof. Både mor och barn dog i barnsäng. Denna katastrof kom att på ett genomgripande sätt påverka mitt liv.

Min pappa hade två systrar, alltså mina fastrar som hette Rut och Karin. Min mamma lär ha sagt att skulle det bli nödvändigt att någon skulle ta hand om mej så skulle det vara min faster Rut. Så blev det också.371013 flyttade jag till henne. Hon hade då egen familj med make och fyra barn, två pojkar och två flickor. Hennes make var modellsnickare. Själv skötte hon hemmet såsom var det vanliga vid denna tid.

Familjen var trångbodd. För att familjeinkomsten skulle räcka måste ett av de två rummen hyras ut. Därför kom jag i kontakt med den inneboende . Detta förhållande blev ödesdigert för mej. Han visade sig nämligen ha tuberkulos (tbc) i smittsam status. Vid kontroll hos centraldispensären i Linköping framgick det att jag hade smittats.

Jag togs in på barnsjukhuset i staden för lungsäcksinflammation 391121 och tillbringade enligt sjukhusjournalen där tiden fram till 391220, dvs när jag var sex år. Särskilt minns jag hur dagarna avslutades med Lina Sandells psalm "Tryggare kan ingen vara...",unisont sjungen av alla barn på salen och i övriga sjukhuset. Det handikapp som det innebar att drabbas av tbc skulle fysiskt och mentalt komma att färga mitt liv under de första 25 åren.

Ett typiskt exempel var följande förhållande. I Linköping fanns ett friluftsbad "Tinnerbäcksbadet" . Det låg tvärsöver gatan i förhållande till centraldispensären. Självklart påverkades jag av att mitt handikapp medförde att jag inte fick bada som andra barn.
Ett annat exempel är att jag efter sjukhusvistelsen ordinerats frisk luft. Därför fick jag sitta påklädd i sängen vid ett av lägenhetens fönster som öppnats.

Såvitt jag minns kunde jag under förskoleåldern under somrarna få vistas hos min andra faster. Hon var småskollärarinna och alltså ledig under sommarlovet. Tidigt blev jag medveten om min situation som innebar balansgång mellan mina bägge fastrars familjer. Faster Karins make var frånskild och hade en egen son med i boet. Mina krafter räckte inte så långt. Därför hölls jag åt sidan. Självklart kändes det ansvarsfullt att sköta om en tbc-sjuk pojke.
Jag vill tillägga att jag i sjuårsålden på egen hand reste med tåg från Linköping till olika orter i sydöstra Värmland där min faster tjänstgjorde. Dessförinnan hade jag fått sällskap av faster Ruts yngre dotter på min första resa till faster Karin.

I avsaknad av mina föräldrar fick jag hjälp av vänliga personer i min omgivning. Sålunda följde faster Ruts svärdotter mej till uppropet inför början i småskolan hösten år 1940. Där hade jag turen att få en underbar lärarinna de två åren som småskolan varade. Redan vid denna ålder fick jag god kontakt med flickor. Jag och en av dem gillade varandra, men vi ville inte visa det så tydligt, varför vi gjorde sällskap genom att gå på var sin sida av gatan. En vacker form av så kallad platonsk kärlek i mycket tidig ålder. Ett annat ljust minne gav Barnens Dag, som hölls på vår skolgård.

I motsats härtill minns jag att ett otäckt moln på vår klass himmel påverkade oss kraftigt. En nära släkting, troligen bror, till vår lärarinna blev nedskjuten under andra vätldskriget som hade rasat sedan hösten 1939.

Jag tyckte om att gå i skolan även om jag hade svårt att hålla reda på bokstäverna, både få med mej varje ny bokstav till skolan och att sedan minnas dem. Däremot gillade jag tidigt att orientera mej på kartor, en egenskap som kännetecknat mej genom åren. De ideliga rapporterna från krigets olika fronter torde ha bidragit till mitt geografiska intresse.

Från småskolan flyttade jag liksom mina klasskamrater till folkskolan hösten 1942. Därmed blev det en manlig lärare. Den mjuka stilen från småskolan förbyttes till en hårdare. T ex ställdes dem av oss elever som brutit mot god ordning under en vecka upp på rad framför katedern. Oss till straff och de andra till varnagel tilldelades var och en av oss en örfil. Den värmde öra och kind ett bra tag. Ett annat inslag i denna hårdare stil var att handgripligen visa för oss elever hur en strömstöt kändes. Vi fick bilda en ring runt klassrummet, hålla varandra i hand och sedan kopplades ett batteri till. Själv hade jag prövat på elektricitet i ett strömuttag, varför jag var kolugn. Läraren hade inte väntat sig detta, men för mej var det en triumf.
Syslöjden var bra, lära sig att stoppa strumpor o dyl. Däremot fungerade bad och gymnastik sämre för mej. Krafterna räckte inte. Situationen för mej blev inte bättre av att jag var medellös; skolans egen utrustning som jag fick låna gjorde mej olycklig. Detsamma gällde min oförmåga att tackla mobbning som jag på grund av sjukdom och ensamhet led av. T ex valde jag att gömma mej bakom skolbänkens lock tills lektionen var slut. I samma syfte kunde jag under ledig tid från skolan nöja mej med att bara stå ute vid den stora gatan och titta på trafiken.
Kriget satte sina spår i tillvaron även för en liten kille. Regementets dag var en välkommen upplevelse, då jag fick pröva på att rikta in en luftvärnskanon. Brandövningar med brandkåren skänkte spänning. Riksmarschen blev ett friskt avbrott, även om jag inte orkade gå så lång sträcka.
Att gå i skog och mark för att stärka mina lungor och min övriga fysik har jag alltid gillat. Mitt lokalsinne gynnade mej och min nyfikenhet på platser att hitta med stöd av kartan tillfredsställdes. Kunskaper i geografi blev ett nöje för mej.
Tack vare ämnet geografi kunde jag kvalificera mej till bästa betyget i klassen inför ansökan till inträde i läroverket. Tydligen hade min lärare ändrat uppfattning om mej så att han till och med tog kontakt med min faster och föreslog att jag skulle lämna in en sådan ansökan vilket skedde. Jag var då elva år. En ny era började därigenom i mitt liv. Därtill kom att min pappa avled på hösten 1944. Jag bar fortfarande mitt efternamn i patronymikon till hans ena förnamn. Min fasters make var min förmyndare. Denna namnskillnad påpekades och föranledde undran hos mina kamrater. Några krav om rätt till medel för min uppväxt ville han och min faster inte begära vare sig från kommunen i Linköping eller i Kronobergs län.
Jag kom tidigt att förstå att i motsats till jämnåriga kunde jag inte annat än lita på mej själv. "Du tror inte människor om något gott" fick jag höra. Nej, genom att cykla med post åt en lokalredaktör såsom avbrott till läxorna drog jag ihop en del pengar i de lägre tonåren. Längre upp i tonåren fixade jag via en kompis jobb som söndagsbrevbärare och vikarie vid helger.


Tonåren
Som mycket ung var jag på grund av mina livsvillkor klart lillgammal. Fastän ännu inte inne i tonåren när jag började i dåvarande läroverket fick jag en oerhörd stimulans av att få vidga mina vyer med insikter i andra språk och miljöer än svenska. Hemmavid härskade arbetarförfattarna och deras värld. Jag återkommer nu till dualismen i mitt liv såsom jag framhållit i förordet. Nu framträdde för mej litteratur på tyska först och sedan på engelska och franska.
Mina olika ämneslärare visade mej stor förståelse såsom jag upplevde dem. Deras välvilliga hållning mot mej godtogs långtifrån alltid uppskattande av mina klasskamrater. Jag fick få kompisar. En av mina lärare sade till mej att jag kunde vara farfar åt dem. Därför fortsatte mobbningen mot mej och jag betecknades med ett uttryck från dåtiden som "bäng".
Eftersom jag blivit så fascinerad av språk och litteratur var läxor inte en plikt för mej utan en flykt från min personliga situation. I dåläget började jag vakna för samhällets orättvisor. Dålig kondition, bristande kontakter och medellös förstärkte denna flykt. Den skulle bli alltmer accentuerad ju äldre jag blev.

I de mittre tonåren upplevde jag dock en period av lycklig samvaro både med manliga och kvinnliga kamrater. Dans vid s k "skutt" var mycket uppskattat av oss unga. Själv kunde jag förstås aldrig bjuda tillbaka, ett förhållande jag måste lära mej att leva med. Så kom slutet på realskolan. Examen gick bra.

Jag kunde välja gymnasielinje. Mina lärare i språk hade stått mej mycket närmare än de i de naturvetenskapliga ämnena. Därför valde jag latinlinjen. Det var ett val som fjärmade mej ytterligare från min fattiga bakgrund och spännvidden för att inte säga spänningen i mitt liv blev allt tydligare och mera påfrestande.
Påfrestningen ledde till att vid sjuttonårsåldern gjorde sig min tbc påmind igen. En kavern hade uppstått på vänster lunga. Sanatorievård blev nöd- händig. Samtidigt därmed brast den sista länken med Småland för mej på grund av att min syster avled i sviterna av en brand hon drabbats av. Jag var då sjutton år. Tiden på sanatoriet varade ett halvår. I början av år 1951 kollapsades min ena lunga genom s k pneumothoraxbehandling, "gasning". För att läkas var det för lungan nödvändigt att få vila. Denna behandling varade i sex år och kom att kraftigt påverka mitt leverne i dessa känsliga år.

Jag fortsatte dock mina gymnasiestudier, även om de försenades ett halvår. Som väl var fick jag gå över från det treåriga till det fyraåriga latingymnasiet tack vare mina lärares tillmötesgående. Några av mina nya klasskamrater satte i fråga min ankomst, men jag brydde mej inte. För mej var studierna mitt arbete och min hobby. De höll mej uppe dessa ungdomsår och vidare in på högskoletiden. Mera därom nedan.
Poesi och filosofi fyllde mej med sitt inspirerande innehåll. Den romerske poeten Catullus' kärleksdikter blev en del av min andliga kost. På ett annat plan fascinerade mej de stora filosofernas tankar. Till filosofin hörde psykologin som angränsande område . Bägge intresserade mej mycket.
Under själva sanatorietiden läste jag gärna framstående svenska författare. Jag hade ju gott om tid under den s k tysta timmen under eftermiddagen. På ligghallen utomhus svepte jag om mej fårskinnsfällen och njöt av den friska skogsluften. På sanatoriet fungerade jag som lärarvikarie för sjuka barn. Som ett ömt minne bevarar jag ännu en liten vit kanin, stickad av en av flickorna.
Tillbaka i skolan i Linköping kom jag att bli medlem i sällskapet "Vitterhet och Hävd". Till det mer säregna under min gymnasietid hör mitt deltagande i "Bonnkapelle", en orkester som spelade bl a i den årliga majkarnevalen. Sommaren 1952 tog jag chansen att få resa på språkkurs till Frankrike. Trots mina "gasningsbehov" genomförde jag denna resa. Sedan året dessförinnan medicinerade jag med s k PAS bl.a. och fortsatte därmed under resan. PAS=paraaminosalicylsyra.
Åren gick och jag närmade mej ett viktigt etappmål, studentexamen. Det är med viss stolthet som jag erinrar mej att min studentuppsats i filosofi bedömdes som berömlig, det högsta betyget som sattes. Men det var med uppbjudande av mina sista krafter som jag klarade denna examen. Betecknande nog kom vår rektor hem och satt vid min säng som vakt när det gällde ett av de skriftliga proven. Jag orkade inte gå till skolan. Hursomhelst avlade jag min examen. Den lättnad och glädje jag kände hade inga gränser.

Under mina sista år gymnasiet trängde sig frågan om vilken inriktning jag skulle välja för min utbildning efter studentexamen. Det fanns förstås restriktioner för mej. Advokat ? Nej, lärare ? Nej. Min äldre kusin som jag upplevde som en bror och som hamnat jämte mej på sanatoriet väckte mitt intresse för en ekonomisk inriktning. "Du måste ägna dej åt något matnyttigt, Toar " var hans råd. Jag bestämde mej för Handelshögskolan i Stockholm. I den staden hade jag redan en kusin/bror. Vid denna högskola blev jag antagen på hösten 1953, trots att jag naturligtvis fått frisedel vid mönstringen detta år.

Funktionsnedsättningar
Sommaren 1953 ville jag utnyttja för att förbättra mina förutsättningar för studierna vid högskolan. Därför for jag till London och deltog i en sommarkurs vid ett college för handelsstudier. Min tbc fick bara inte lägga hinder i vägen för mej. Som ung är man som bekant odödlig. Jag hade nu definitivt lämnat Linköping och Stockholm blev min nya hembygd och har sedan så förblivit. Så mycket mera som min förmyndare, alltså min fasters make avled år 1954 månaderna innan jag blev myndig. Sommaren detta år praktiserade jag på ett varuhus i Stockholm. All personal skärmbildades, så även jag. Beskedet till mej var att någon längre anställning var inte att tänka på med anledning av mina lungors status.
De första åren i Stockholm betydde min kusin/bror och hans hustru mycket för mej. Särskilt som omväxling till de krävande högskolestudierna. Dessa innebar en kraftig förändring i jämförelse med gymnasiets. Min omställning drog ut på tiden, mina resultat var minst sagt mediokra. Mina krafter likaså. På nyåret 1955 började jag känna av förändringar i höger sida och i genitalia.
Jag fortsatte dock mina studier och reste en andra gång till London detta år. Denna gång för att praktisera på ett brittiskt företag som tillverkade och sålde kirurgiska instrument. Även i London fick jag min "gasbehandling" och min medicinering. Under år 1955 hade jag börjat sällskapa med en svensk flicka som sedan visade sig lida av psykisk svaghet.
När jag längre fram detta år vände mej till ett sjukhus i Stockholm konstaterades att min tbc spritt sig till ena njuren och till genitalia. Därför ordinerades jag till ett konvalescenthem vid årsskiftet 1955/56. Som väl var för mej fick jag kontakt med en skicklig urolog. I stället för att operera bort den sjuka njuren valde han att medicinera med streptomycin. Under världskriget hade det i England nämligen visat sig att denna metod varit framgångsrik, då förtur hade måst ges åt skadade i kriget. Hela året 1956 varade min akuta tbc-behandling.
I slutet av året fick min flickvän besked att hon led av psykos. Jag insåg då inte vidden härav. Om jag fått sämre kontakt med människor, var hennes handikapp om möjligt ännu gravare i det hänseendet. Hon hade besökt mej hela året 1956. Jag kände för henne.
För mej blev år 1956 positivt vad kontakter beträffar genom att jag på konvalescenthemmet fick en god vän i nästan ett kvarts sekel. Hans familj och hans släkt var alltid vänliga och öppna mot mej. Vidare gick jag in i föreningen för lungsjuka i Stockholm (Flis) liksom senare i Riksförbundet för Njursjuka (RNj). Därigenom fick jag också bättre förhållanden omkring mej.

Jag återupptog mina högskolestudier, även om en läkare frågade om det lämpliga häri. Studierna gick nu bättre. Mitt socials komplex besvärade mej dock. Särskilt minns jag ett seminarium, då mina ögon vid professorns fråga direkt till mej så tårades att jag inte såg något alls. Min gasbehandling kunde avslutas år 1957. Året därpå blev jag klar som utbildad civilekonom. Via en studiekamrat sökte jag en statlig heltidstjänst som jag fick börja hösten 1958 vid 25 års ålder, låt vara som extra anställd pga min tbc.

Hur skulle framtiden bli för min flickvän och mej ? Min tbc hade gjort mej steril. Det fanns ingen risk för en oönskad graviditet. Själv tänkte jag inte i de banorna, när frågan om giftermål fördes på tal från hennes sida. Så i början av år 1959 gifte vi oss. Sämre utsikter får man leta efter. Sjukdomar, ingen bostad, egentligen bara en av oss med avlönat arbete etc. En helt omodern bostad kunde så småningom bytas till en s k insatslägenhet i yttre Stockholm. Naivt nog trodde jag att en hund och ett piano skulle inverka positivt på henne. Men, nej. Psykiatrisk vård blev ett stående inslag i vår tillvaro. Nu var det min tur att besöka henne så ofta jag kunde och orkade.
År 1962 var det tyngsta, tyckte jag i efterhand. Som väl var hade jag mitt arbete och mitt föreningsliv att lägga i den andra vågskålen. Det följande året fyllde jag 30 år. Någon god kontakt med min släkt hade jag inte, med undantag för min kusin/bror och hans hustru i Stockholm. Efter fem års äktenskap grep hennes och min läkare in. Om vi fortsatte, skulle vi båda gå under. Våra vägar skildes därför år 1964. Vi delade på vår bostad, så att vi fick var sin. En mycket tung tid. För att få en motvikt härtill följde jag med en kollega på en utrikes resa.

Min njurtbc krävde kontinuerlig kontroll. Den innebar ofta en tidskrävande procedur som jag dock kunde klara av tack vare en förstående arbetsgivare. Min erfarenhet säger mej därför vilken oerhörd vikt som måste tillmätas gynnsamma arbetsvillkor för att en långtidssjuk ska kunna inpassas i arbetslivet. Jag återkommer härtill längre fram i min tidsbild. Redan här vill jag dock poängtera att även den handikappade måste ta hänsyn till sin begränsade arbetsförmåga. Själv blev jag erbjuden möjligheter i det enskilda näringslivet. Kraven där ansåg jag mej inte kunna fylla och avstod därför från betydligt gynnsammare villkor. Jag hänvisar till det klassperspektiv som jag nämnde i förordet.

Vuxenlivet

En ny radikal förändring inträffade i mitt liv år 1965, min brors svärfar avled. Eftersom jag då och då besökt hans svärföräldrar, inbjöds jag att övervara begravningen. Vad mera var fick jag uppgiften att köra den bil som en av hans svärdöttrar skulle åka i. Hon var nämligen änka sedan fyra år med tre minderåriga döttrar. Hon och jag kände alltså varandra. Därför låg det nära tillhands att vi kom in på våra livssituationer. Ju mer vi talade med varann desto tydligare blev det att vi hade mycket gemensamt i bakgrund, värdering-ar, samma ålder m m .
Sommaren 1965 tillbringade vi fem på en bondgård i Dalarna, den första i raden av många skollov. Under tiden mognade beslutet att flytta ihop alla fem i Stockholm. Beslutet underlättades av att de bägge äldre döttrarna skulle dels byta till mellanstadiet dels börja i lågstadiet. Vi fick hjälp med en rymlig bostad. För mej kunde inte livet bjuda på en större överraskning. Betänk att jag ju fysiskt sett inte kunde få egna barn och att jag varit föräldralös sedan elva års ålder.

I vår situation som föräldrar var det ibland nog så svårt att få familjen att fungera bra tillsammans. Min "sambo" befanns sig i ett läge mellan sina barn och mej. Det följande året 1966 bjöd därutöver på en extra påfrestning för oss. Hon insjuknade i vad som visade sig bli dubbelsidig lunginflammation. Hon var så kraftigt påverkad att läkaren inte ville riskera ytterligare smitta pga sjukhusvård. Jag är fortfarande efter nära ett halvsekel djupt tacksam att hon tillfrisknade. Hur det annars skulle ha blivit, har jag då och då återkommit till i mina tankar, särskilt med hänsyn till min pappas levnadsöde. Vi kunde år 1967 gifta oss och är fortfarande gifta efter 45 år.

Jag engagerade mej i Flis och jag hade min vän från tiden i konvalescent- hemmet. Så småningom måste jag nu medicinera mot förhöjt kolesterol genom att äta Simvastatin. Efter åren som revisor i lokalföreningen Flis blev jag tillfrågad om att bli förbundsrevisor i Hjärt- och Lungsjukas Riksförbund. Jag accepterade och som sådan revisor fungerade jag i trettio år.

Sport, idrott och motion
För mej har det varit ett måste att vårda min kropp, kännetecknad som "tunnis". Under årens lopp har jag omväxlande deltagit i gymnastik, bollsporter som handboll och badminton, vidare simning, bowling, och joggning. Skogspromenader har alltid lockat mej och min hustru, inbegripet bär-och svampplockning. Sedan vi kunnat skaffa oss ett lantställe i slutet av 1960-talet har jag sett det fysiska arbetet där som ett viktigt inslag av hälsovård. Detsamma har gällt vintersport i form av skidåkning i Dalarna. Vid en fjällvistelse i Fhlis' regi (nu även omfattande hjärtsjuka) kom jag att gå med i en gymnastikgrupp som kallade sig Hjärtegänget. Flertalet var hjärtopererade. För min egen del dröjde det tills jag fick en s k pacemaker inopererad. Den har förbättrat min förmåga till motion.

65+

Som pensionär föll det sig naturligt för mej att gå med i en pensionärsorganistation. Det blev i mitt fall Sveriges Pensionärers Riksförbund (SPRF). Vidare kom jag att delta i bildandet av den bostadsrättsförening som vi nu bor i. Verksamhet som ledamot i olika styrelser har sålunda fyllt mitt liv en hel del.

Sedan jag varit pensionär i tio år råkade jag ut för prostatacancer. Den upptäcktes i samband med kontroll av mina kolesterolvärden. Efter fem år under observation har jag nu fått en medicin som gör mej gott och efter att ha besegrat tbc och genom en pacemaker fått bukt med en sjuk sinusknuta i mitt hjärta har jag börjat betrakta mej som en överlevare och tar dagen som den kommer. Dock inte utan att känna ett bestämt ansvar för att vårda både min kropp och min själ. Det senare sagt för att anknyta till yoga som jag börjat med på senare tid liksom till att ha deltagit i en kurs benämnd Hjärnlyftet.

Efterord

Vid drygt 79 år genomgår jag fortlöpande kontroller hos dels min hjärtläkare dels min cancerläkare. Vid den senaste hjärtkontrollen , som utföll väl, framgick också att cancermedicinen sänkt PSA-värdet (prostataspecifikt antigen) med omkring tio enheter. Jag vill avsluta denna min livsbild med att uttrycka min stora tacksamhet mot sjukvården och forskningen.

2012-11-17