De sju vita åren

Hejsan!

Jag heter Lolo Danielsson och jag tänkte berätta om de sju vita åren.  Det är så att vi som gått på dövskolor runt om i Sverige under 1900- talet har varit med om att vara utan språk under våra sju första år i livet. Vi fick inget språk och inte heller möjligheterna till att utveckla något språk. Våra föräldrar fick informationen om att det var viktigt att prata med oss. De skulle rikta talet rakt in i örat på oss och på så sätt skulle vi lära oss att uppfatta ljud. Det visade sig att denna metod inte fungerade.

 Jag har själv upplevt just detta och jag har många minnesbilder från den här tiden. Jag har också fått saker berättade för mig av mina föräldrar. Bland annat berättade de att läkaren sa att de skulle använda talet och prata med mig vilket de gjorde. Men efter mycket träning märkte de att det inte fungerade eftersom jag inte hängde med i vad som sades. Så mina föräldrar utvecklade en annan form av kommunikation med mig där de hittade på olika hemmagjorda tecken, till exempel tecken för ”äta mat”,”sova” och ”gå ut”. Men min mamma märkte snart att de behövde fördjupa kommunikationen, t.ex. vid middagsbordet undrade mamma om jag verkligen var mätt. Då frågade hon mig genom att visa teckenet för ”äta mat” samtidigt som hon med den andra handen visade hur maten steg från magen och upp i halsen för att sedan låta handen stanna under hakan. En hand under haken blev sedan vårt tecken för ”mätt” och mamma var nöjd med att kunna fråga mig om jag var mätt. Ett annat exempel var att pappa brukade fotograferade platser där vi varit. När vi kom hem framkallade han bilderna och visade dem för mig. Jag kände igen de olika platserna och fick på detta sätt en uppfattning om vara vi varit, men jag kunde inte orden. Men bilderna bar jag med mig och det gjorde att jag ändå fick en viss uppfattning och begrepp för saker och ting. Min mamma visade mig böcker och leksaker där det fanns ord och bilder, t.ex. fanns det en bild på en boll och sedan ett kort där ordet BOLL stod skrivet med bokstäver. Då kunde jag para ihop ord och bild. Vi hade ett spel där man skulle para ihop bilder med ord. När jag var klar skulle jag vänta på spelet och om jag gjort rätt skulle det vara ett mönster på baksidan.  Om mönstret var rätt innebar det att jag hade förstått sambandet mellan ord och tecken, eller jag menar ord och bild. Ja, det var så det var och detta trots att jag inte hade något språk att uttrycka mig på. Jag kunde ju inte tala och teckenspråk var det inte tal om att använda hemma. När jag sen började på Manillaskolan, dövskolan hette så, möttes jag av två olika världar.

Den ena världen bestod av teckenspråk och det språket tog jag till mig på en gång från mina döva klasskamrater och skolkamrater. I den andra världen fanns svenskan och den fick jag via undervisning i klassrummet. Där fick vi träna på att tala, höra (uppfatta ljud), läsa och skriva. På detta sätt fick jag lära mig svenska. Men för mig var detta två olika världar helt utan någon koppling. Det var en tydlig gräns mellan de olika språken och det var så det var på den tiden.

Det är Lolo Danielssons son som tolkar hennes berättelse på filmen.