Min kamp mot cancer

Hej alla vänner runtom i Sverige.

Mitt namn är Lennart Johansson född 1930-07-01 och bosatt i Malmö.

Genom min förening Mun –Halscancerförbundet blev jag tillfrågad om jag kunde bidra med en berättelse om hur jag upplevde min tid före och efter att jag blev laryngopererad.

1995 fick jag det smärtsamma beskedet att jag hade drabbats av stämbands cancer. Jag påbörjade 30 dagars strålning som visade sig fungera bra och jag blev konstaterat fri från min cancer. Men säg den glädje som varar, fyra veckor efter kallades jag tillbaka till sjukhuset för efterkontroll, och då upptäcktes en svart fläck på det ena stämbandet. Efter samtal med min läkare blev vi överens om att det bästa för min fortsatta överlevnad var att genomgå en Larynxoperation och det visade sig vara det bästa som hänt mig.
Två veckor efter operationen kunde jag återgå istort sett till det vardagliga livet, men så i samma månad inträffade det tragiska att min hustru Astrid drabbades av en svår hjärnblödning och blev sängliggande en månad framåt. Det var en jobbig tid innan det blev bättring men efter en månads tid med min dotters hjälp började min hustru återfå de kroppsliga funktionerna och efter en längre tids rehabilitering började livet återgå i sina vanliga dagliga sysslor.
Under min vistelse på sjukhuset i samband med min stämbands cancer kom jag i kontakt med Laryngförbundet, nuvarande MHC förbundet, vilket har varit en otrolig hjälp för mig att komma tillbaka till livet efter sjukhusvistelsen. Jag har varit medlem i förbundet i femton år varav fjorton år som förenings ordförande. Genom föreningen har jag många goda vänner som hjälper och stöder varandra. Efter min Hustrus sjukdom blev vi samtidigt medlemmar i Strokföreningen som är en verkligt god hjälp för dem som drabbas av hjärnans sjukdomar.

Tyvärr drabbades även min Hustru av den förrädiska sjukdomen Lungcancer och avled efter att ha kämpat tappert några månader efter cancerbeskedet.

Det är en hård värld vi lever i men vi överlevare får fortsätta vår kamp och kämpa så länge vår livsgnista står oss bi, och när den tiden kommer då kroppen inte orkar mer, då är det slut.