Min livsberättelse

Kristina Wernberg, född 1988

1) Tidig barndom

När jag var liten gick jag på "Lillstugan", ett dagis och fritidshem i Saltsjöbaden, Nacka kommun. Jag trivdes bra där och gillade att vara ute och leka i sandlådan. Min favoritlek var "titt ut". När jag satt i någons knä och jag snabbt åkte ner mellan deras ben kiknade jag av skratt för att det var så roligt.

2) Skolgång

    a) i Stockholm

Jag började årskurs ett i en skola som hette Skanskvarn. Där fanns särskilda klasser för rörelsehindrade barn. I min klass gick  fyra andra elever som också hade funktionshinder. Vi hade roligt tillsammans.

    b) i Linköping

Vi flyttade till Linköping  när jag skulle börja årskurs tre. Skolans namn var Fredriksberg. Även där fanns klasser speciellt för barn med olika funktionshinder.  Det var bra att få nya kamrater som jag kunde prata och umgås med. 

 c) i Kristianstad

Vid sjutton års ålder flyttade jag ner till Skåne och gick  fyra år på ett så kallat riksgymnasium för ungdomar med olika funktionshinder. Jag bodde på elevhem och kom hem varannan helg och alla lov. Skolan var bra och vi fick vara med om mycket intressanta studiebesök. Vi fick komma ut och se olika miljöer.

3) Vuxenliv - i Uppsala

Efter gymnasiet flyttade jag, tillsammans med mina föräldrar, till Uppsala.Idag jobbar jag på en daglig verksamhet som heter Nova. Där gör vi en tidning som kallas Novamagasinet vilken ges ut av Uppsala kommun. Vi får skriva mycket om diverse olika saker.

4) Fritid, sommarläger

På fritiden rider jag i ett stall utanför Uppsala.

Jag lyssnar gärna på musik och läser mycket.

Alla somrar sedan 2002 har jag åkt på läger till Mättinge som ligger mellan Trosa och Nyköping.

Mättinge har ägts av RBU, Föreningen för rörelsehindrade barn och ungdomar.Jag har varit på olika slags läger. Det har varit ridning, segling, friluftsläger och musikläger. Det är så roligt att få komma dit. Vi brukar bada, åka båt och sitta kring lägerelden och sjunga tillsammans. Jag har träffat massor av ungdomar i olika åldrar när jag har varit där.

5) Hälsa, habilitering

Jag går och gymmar och det känns skönt. Habiliteringen i Uppsala har ett särskilt gym för människor med funktionshinder. Det är mycket bra.

Jag går även på musikterapi. Jag känner mig frisk när jag får känna mig aktiv.

6) Tillgänglighet, jämförelse mellan mitt

     födelseland Taiwan och Sverige

Hösten 2007 var jag tillbaka i mitt födelseland Taiwan som jag är adopterad från. Tillgängligheten var i vissa avseenden sämre än i Sverige. Det var trångt att ta sig fram på en del gator, speciellt där det inte fanns trottoarer.

Men tunnelbanan var ett lysande exempel på god service och anpassning för funktionshindrade. Alla, både personal och medresenärer, var mycket hjälpsamma. Detsamma gällde när vi åkte med järnvägen. 

7) Drömmar inför framtiden . . .     

Ännu så länge bor jag hemma hos mina föräldrar. En stor önskan hos mig är att få flytta till ett assistansboende tillsammans med fyra-fem andra ungdomar. Var och en har sina personliga assistenter. Bor man så kan man hitta på olika aktiviteter tillsammans och bli vänner. Jag vill ta större eget ansvar och hoppas att det kan göra mig mer självständig.

Att åka tillbaka till Taiwan är ytterligare en dröm som jag vill uppfylla så småningom.                                                                                                                    

Mitt namn är Kristina Wernberg. Jag är 23 år och vill vara med och bidra med min berättelse för att visa människor hur det är att vara funktionshindrad  i Sverige.

Ibland blir jag bemött på fel sätt. Jag skulle vilja att andra personer började tänka på att bli bättre på att möta oss med funktionshinder. Människor går rakt förbi mig utan att ens ha en tanke på att hålla upp dörrar. De tränger sig före mig eller släpper dörren mitt framför ansiktet eller så ser de mig inte när jag kommer med min rullstol. Jag måste säga till på skarpen. Det är som om de inte ser eller hör.  Jag bli arg på dem.

Men det finns också de som är omtänksamma och håller upp dörrar.

På somrarna kan det stå stolar på trottoarerna vilket gör det svårt att ta sig fram. Ibland kan det vara omöjligt att se om folk står för, de tänker inte på att bereda plats för de funktionshindrade. Ett annat exempel hände faktiskt idag när jag skulle till habiliteringen. En taxi hade parkerat väldigt olämpligt och jag hade jättesvårt att ta mig förbi den.

Under tågresor händer det ofta att människor låter väskor stå  i vägen och att de sitter på platser som är reserverade för funktionshindade.  Jag önskar att människor tänkte till lite extra.

Dessutom tycker jag, att man som rörelsehindrad, ska ha möjlighet att resa i 1:a klass på tågen.

Det värsta som finns är när människor pratar över huvudet på mig eller när någon talar till assistenten istället för direkt till mig. Jag känner mig illa bemött av folk som inte tror att jag har förmågan att prata själv. Det är som att människor inte tror att jag förstår bara för att jag sitter i rullstol och har en assistent med mig.

Vilket bra initiativ av Nordiska Muséet att samla in våra livsberättelser.

Förresten finns min mammas och mosters barnkläder från början av 1950-talet i era samlingar. Det kan nog bero på att min mormor var intendent på Skansen och Nordiska Muséet en gång i tiden. Så nu är cirkeln sluten !