Min livsbild

Jag heter Nathalie Andreasson och är född i Rumänien. Direkt efter BB hamnade jag på ett barnhem som ligger i Slatina. Jag kom till Sverige när jag var 16 månader gammal. På barnhemmet fick jag bara mat två gånger om dagen och det var bara lite välling. Jag fick inte ens komma upp ur sängen. På barnhemmet fick jag aldrig någon trygghet och närhet av de som jobbade där. Jag fick ligga i en spjälsäng och spralla mig trött och när jag var trött så somnade jag. När jag vaknade så skrek jag efter mat men det fick jag inte på direkten. Jag fick betydligt mindre mat än andra barn i samma ålder med normal uppväxt. När jag var 16 månader så adopterade mina föräldrar mig. När jag kom till Sverige var jag efter i utvecklingen och det tyckte mina föräldrar också. Jag kunde inte krypa, äta eller hålla i saker.
När jag var 16 år så fick jag reda på att jag hade en diagnos som heter NLD ”Non Learning Disorder”. Detta innebär att jag har vissa svårigheter med matten och att minnas saker. Men det som intresserar mig minns jag bättre. Något som är bra med min diagnos är att jag är en social person och väldigt pratglad. Jag vill ha folk runt mig hela tiden. Jag är en person som är glad och har lätt för att ta kontakt med andra människor. Dessutom är jag aktiv och vill göra saker väldigt ofta. Jag har också svårt för att visa om jag är ledsen, utan istället visar jag mig glad.
När jag läste om min diagnos kände jag väl igen mig. Till exempel att jag är en väldigt känslig person och att jag gärna vill umgås med människor mycket under en viss tid. Då är det bara är det som gäller just då, och då kan det bli för mycket för dem. Jag menar inget illa med det här, men jag skulle vilja lära mig att inte vara så mot andra. Men jag vill ju bara väl. Jag älskar med närhet. Dessutom visar jag mina känslor väldigt tydligt när jag känner mig ledsen.
Jag gick på samma grundskola från förskolan till åttonde klass. Enda sedan sjätte klass har jag blivit orättvist behandlad av lärare, bara för jag inte hängde med i allt. Först började lärarna att stänga in mig i ett eget rum som jag fick sitta och jobba i. Det provades i några veckor, men det visade sig att det inte alls hjälpte. Då fick jag gå till en speciallärare som hjälpte mig, men plötsligt fick jag vara där hela tiden. När jag var hos specialläraren blev jag helt utefryst av de andra i klassen för jag hade bara några få ämnen tillsammans med dem. Så när jag var i klassen fick jag inte vara med klasskamraterna för de klarade sig själva utan mig och ville inte ha med mig. De tänkte så här: När jag inte var med på de alla lektionerna så ville de inte ha med mig på de två andra lektionerna heller. Jag blev både utefryst och mobbad av elever och vissa lärare. Det blev bara värre och värre på högstadiet. Jag gick bara där till åttonde klass för jag trivdes inte alls på den skolan. Jag kände mig mer och mer mobbad och utanför. Min mamma och jag bestämde oss för att ändra på det. Vi tog kontakt med en annan skola i staden och frågade om det fanns en möjlighet att jag kunde gå där det sista och nionde året och det fick jag. Den skolan var den bästa skolan som jag gått på. Där blev jag rättvist behandlad och jag fick många nya vänner. Jag fick plugga på ett mycket bättre sätt, där jag lärde mig mycket mer. Lärarna var bra och rättvisa. Det jag gillade mest på min nya skola var att vi åkte på ”fys”-aktiviteter i sporthallarna. Dit gick vi varenda dag och det kunde hända att vi gick dit där fler gånger om dagen. Så på den skolan trivdes jag jättebra. Efter några år så började jag på en folkhögskola i Skåne. Jag går där nu och ska börja mitt andra år. Jag trivs jättebra här också.
Av Nathalie Andreasson