Mitt liv med Psoriasis

Det började någon gång i min ungdom.

Mamma köpte mjällschampo och jag rev mig i huvudet över min röda galonstol som blev vit och mina fingrar röda. Jag visste inte då att det var psoriasis.

När jag var arton år flyttade jag hemifrån tillsammans med min nuvarande man. Hans syster berättade om sin duktiga frissa så dit gick jag också. Hon skrämde mig rejält och efter det besöket sprang jag till vårdcentralen och beställde tid. Jag fick lösning och inte hjälpte det!!
Efter flertalet besök då jag ville ha remiss till hudläkare och ingen fick, tog jag tillslut med mig min pappa och då gick det!

Min sjukdom har gått upp och ner under åren.
När jag väntade min första son blev jag jättebra och nio månader senare blev jag jättedålig.
Jag tyckte inget hjälpte och började med naturläkemedel. Höll på ett bra tag men blev bara bättre i början.
Man fick höra både det ena och det andra. Kolla hon har nog skabb!!! Hon är nog brännskadad och den äldre generationen har varit värst med att uttrycka sina åsikter. Då mådde jag så dåligt att det var svårt att ha shorts trots att jag visste att solen gör under!!

Åter till hudläkaren!!!

Fem år efter min första son kom min andra son och när han var tre månader var jag så dålig att jag inte kunde ha skor, ja med åren så har det spritt sig lite överallt.
Metrotrexattiden började så jag kunde gå i fina skor upp till altaret och gifta mig.

Jag har nog ett eget fotoalbum på mina underben på hud i Uppsala där det forskades en del på mig. Togs både hud och blod. Det gjordes gastroskopi och jag fick prova att ett helt år äta glutenfri kost. Detta hjälpte inte mig!!!

November 2006 började det som är den helt klart värsta perioden.
Jag åt (Sandimun tror jag att de hette)
Jag skulle resa utomlands och med dessa piller fick jag ej vara så mycket i solen så läkare sa att jag skulle sluta med dom. Det blev väldigt tvärt och ingen nedtrappning.
När jag kom tillbaka efter solsemestern hade chefen slutat tvärt så jag drog hela lasset själv "typ".
Denna stress och kanske också att jag slutade röka i januari då vi samtidigt bytte kök här hemma gjorde att jag knappt kunde ha kläderna på kroppen.
I februari 2007 var jag på ordinarie koll hos min hudläkare då hon undrade hur jag mådde sa jag det är väl ok.
Hur dum får man vara då varje rörelse och varje steg var en plåga och ändå sa jag ok?

I korridoren på väg ut från läkaren gick hon bakom mig och hon då säger hon "så här kan du inte ha det, vi lägger in dig".

Då brast det och jag storgrät och var så glad att hon kunde säga det jag inte klarade!!
Det låter idiotiskt men jag är en person som kämpar trots att jag mår rent ut sagt skit. Då jag nu skriver om denna händelse blir jag tårögd och när jag vid andra tillfällen berättat om denna händelse blir jag gråtfärdig.
Jag liksom känner den smärta som fanns då!!

Då kom den stora hjälpen och jag blev inlagd på sjukhuset i en vecka samt blev sjukskriven i över en månad. På sjukhuset fick jag den högsta dosen metro som dämpade det värsta, men det tog ändå inte riktigt udden av det hela. Efter en tid fick jag börja med Neotigason.

Vilket undermedel!!!

Min hårkvalite blev usel jag tappade massor av hår men prickarna blev sakta bättre och dosen ökades efter hand.
Jag började med naturläkemedlet Silica och håret började må bättre och ju bättre det mådde ju mer krulligare blev jag. Idag äter jag tre "krullpiller" som jag kallar dom till frukost och detta var nu tredje vintern som jag inte behövt sola.

Idag mår jag bra och äter mina piller. Smörjer mig lite lagom och mest med mjukgörande visst finns psoriasisen där men de stör mig inte längre.
Jag älskar att gå i shorts, kjol och linne på sommaren och bryr mig inte om människors blickar eller ord.
Kanske har det att göra med att jag är 41 och mer mogen.

Det tog många år att komma dit och idag har jag accepterat min sjukdom.

/Marika Englundh