Mitt liv som elitidrottare

Att det skulle bli just sportskytte som skulle bli en stor del av mitt liv hade jag ingen aning om den där vårdagen då pappa trots att jag var superförkyld släpade med mig på en prova på dag som handikappidrottsföreningen i Sundsvall bjöd in till, vad skulle vi där och göra undrade jag stilla i bilen på väg in, jag höll redan på med rullstolsdans, simning, ridning, hade testat friidrott, pingis, slalom, åkt skridskor, senare blev det bara simningen som jag fortsatte med, inte för att tävla utan för att det är ett väldigt bra komplement till skyttet, resten la jag av med allt eftersom skyttet har tog större och större plats i mitt liv.
Jag kan inte säga att jag fastnade för luftgevärsskytte där på prova på dagen men det fick mig nyfiken och redan veckan efter var jag på plats i träningslokalen och innan jag själv riktigt hängde med blev jag ägare till mitt första luftgevär och anmäld till en tävling i Strömsund. Vi åkte dit och möttes av ett vintervitt jämtland, det var här jag fick se vilka fina människor det finns inom sporten, vilka eldsjälar som gör detta möjligt. Där slutade jag femma. Än idag har priset jag vann där en hedersplats i mitt prisskåp. Det var jag hade hittat hem, i skyttet finns inga skillnader, funktionshindret märks inte alla tävlar på samma villkor, detta passade mig som handen i hansken, tidigare hade jag alltid kommit sist på friidrottsbanan då jag är alldeles för svag i armarna och de andra sporterna var det ungefär samma sak med.
Efter denna tävling rullade det hela på, några år senare fick jag chansen att representera Sverige på ett EM och efter det ett antal internationella tävlingar. Jag fick chansen att åka på paralympics i Atlanta för att se och lära, det gjorde jag och 8 år senare står jag så på prispallen i Athen med ett brons runt min hals.

Paralympics 2008: Det är sen kväll i Peking, min mobiltelefon har till sist slutat ringa, hela eftermiddagen har varit kaotisk som mest försökte jag prata i tre mobiltelefoner samtidigt, Sveriges medaljtorka under OS ger oss publicitets långt över det vi brukar få. Jag går runt bland husen i mörkret, försöker summera dagen då det knepigaste i min skyttekarriär hänt, denna dag skulle jag skjuta bra ta en plats i finalen så jag fick känna på finalbanan om 2 dagar skulle jag ta min medalj, men så blev det inte när vi kom in i finalhallen blev jag taggad på ett sätt jag aldrig blivit i denna klass innan och gick för fullt, det resulterade i ett brons och än idag begriper jag inte riktigt hur det gick till. Att det skulle bli min sista medalj på ett stort mästerskap var inget jag tänkte på där och då.

Igår låg jag i sängen och tittade på paralympics invigningen, såg förväntningarna, spänningen och glädjen i de aktivas ögon, känner igen känslan bakom dem ligger 4 år hård träning, uppoffringar, tävlingar, träningsläger, men också, minuter på prispallen som överväger allt, vänskap man finner, spännande resor och upplevelser ingen annan får chans att vara med om. Själv har jag tack vare min elitidrottssatsning insett att jag är riktigt duktig på en sak, det har gett mig självförtroende och en vetskap om att jag är nån, den har gett mig vänner runt om i världen där jag vet att jag alltid är välkommen, jag har stått på kinesiska muren, simmat med delfiner i australien, varit hem till min vän på Nya Zeeland och mycket mer,
Jag ångrar inte en sekund av all tid jag lagt på min idrott och jag ler alltid när jag tittar upp i prisskåpet och mina ögon landar på min första paralympicsmedalj.