Mitt liv som jag

Jag är jag som jag har fått lära mig acceptera. Har inte varit den människa som älskat mig själv, alltid tagit mig själv i sista hand. Alltid varit "sjuk" på ett eller annat sätt, inte riktigt lärt mig att hand om mig själv som andra gjort. Behövde aldrig städa mitt rum eftersom jag var sjuk, inte behövt springa eftersom säkrat varit sjuk.

Även om jag känner mig som världens lyckligast tjej i dag! Men den vägen har varit lång till att jag tillåter mig själv att må bra.
Var det inte sjukhus besök så var det läkare på vårdcentralen, mina barndoms minnen är från KS där jag kommer än idag ihåg hur det var inrett i entrén hur det såg ut då jag fick åka ner till källaren där "fotografen" tog bilder. En slags röntgen!
Hur väntrummet såg ut från hörn till hörn , vart akvariumet stog och lukten som fick mig att känna mig hemma.

Att alltid vara kontrollerad av läkare från 2 år till 12 får ju en att bli hypokondrisk.
De åren då jag släppte loss odjuret som har legat gömd inom mig så kom all trots och jävulskap. Åren mellan 13-17 önska jag inte min värsta fiende, så som jag behandlade andra fy säger jag bara.
Jag kan säga att om någon hade sett den där lilla knubbiga tjejen i lågstadiet så kanske djuret inte hade ätit upp henne inifrån. Men samtidigt är jag glad att jag fick utlopp över alla känslor men är otroligt ledsen över alla jag sårat.

Jag har alltid trott att jag måste vara sjuk för att bli sedd. Så att det var psykiskt jag mådde dåligt hade jag aldrig en tanke på . Att allt senare sätter sig i kroppen och smärtan är outhärdlig men istället för att läkarna flockas runt mig för att ha en så ovanlig diagnos till att läkarna nu inte tror ett skit på vad jag säger, de kallar mig hypokondriker och ger mig Alvedon och vila....
Tack vad säger man smärtan sitter i huden, i magen, i armarna, i kroppen men kan inte säga exakt var. Svaret man får är ta en Alvedon och vila. När man åter igen sitter i väntrummet på vårdcentralen och vrider mig av smärta så får man starkare tabletter och en klapp på huvudet samt en remiss till Psykolg öhhh va?

Nu är det ju så att jag har ont i kroppen jag har inte problem. Jo för all min smärt var psykiskt. Fick även utskrivet antidepressiva som jag aldrig hämtade ut.

Några år senare dagligen släpades med kroppsvärk och Alvedon. Blev jag gravid och bäcken uppluckring i v 15 första graviditeten gick ok men inte smärtfritt Ndra graviditeten blev jag inlagd pga av foglossning de sista veckorna för att bäcknet låste sig och ryggen vek sig.
Efter detta är min kropp inte sig lik (är den nog inte i vanliga fall heller) men med denna smärta och att fortfarande inte bli trodd.
Jag blev så trött på allt till slut så jag sökte fel på mig själv för att få en läkare att titta på mig , fick sådana kraftiga migrän anfall att ambulans var tvungen att komma prio 1 larm STROKE . Inlagd på IVA fick inte röra mig , prover efter prover känseln kom tillbaka det va ingen stroke. De hittade en kärlmissbildning i huvudet in på ytligare prover och röntgen undersökningar , de va ingen kärlmissbildning!
Benen som lägger av blir blåa och svullna Propp i benet sprutor och prover MEN det va ingen propp.
När jag går tillbaka till läkaren som jag sökt svar hos i så många år och säger att jag tror att det är fibromyalgi vi sitter och pratar och tar upp alla symptom han nickar och hmmmar "ja ja jo det är nog det du har men jag tänker inte sätta någon diagnos på dig för det spelar ingen roll för det finns ingen att göra!! "

Nä ok är det bättre att springa runt och tro att jag har all världens sjukdomar ist för att få en diagnos så jag kan släppa lite, smärtan släpper inte och kommer nog aldrig bli riktigt fri från den heller men jag vet att jag inte är dum i huvudet!!

Det är ok mina armar domnar av , jag har krämpor i benen, jag svettas jag fryser om vartannat , ryggen värker, magen är upp å ner, immunförsvaret har flyttat ut mm MEN jag vet att det finns ett samlingsnamn för mina symptom : FIBROMYALGI.

Detta är en sjukdom och det är inte psykiskt man tror sig vara psyksjuk för en människa kan inte ha denna smärta hela tiden och läkarna som är utbildade i detta säger att inget är fel. Men jag säger så här man känner sin kropp bäst själv!

Jag har ännu inte fått diagnosen på papper av min trångsynta läkare men jag skiter i honom och tänker söka mig till en annan läkare för att få ett utlåtande.
Jag vet jag har en vän med samma symptom och samma läkare men hon har diagnosen.

Jag hoppas att denna sjukdom blir tagen på allvar av läkare man mår fruktansvärt dåligt och man blir inte bättre av att inte bli trodd.