När jag började skolan

När jag började skolan så fanns inte mitt funktionshinder, som hette att jag var slarvig. Jag visste att min pappa varit ordblind och gått i skolan och haft problem, så att mina föräldrar ändå kunde stå på sig och vara behjälplig med lärare. Sedan när jag kom lite längre i skolan så fanns det ändå något som hette ordblind, det blev mer accepterat även om jag hade svårt på vissa områden.

När jag kom till högstadiet så fick jag gå på svenska 2 med invandrarna i högstadiet, för det fanns ingen annan undervisning att få. Så småningom så fick jag en dyslexidiagnos, och kunde på så vis få hjälp med saker på gymnasiet och i högskolan.

Nu som vuxen har jag faktiskt fått en utredning för ADHD och fått en diagnos, så plötsligt så har mitt funktionshinder blivit något som man kan behandla. Man kan ta en tablett och det går att må bättre. Idag när jag har egna barn, och vet om att det här är något som kan komma att ärvas, så är jag tacksam för den resan jag har gjort själv och kunskapen kring mitt eget funktionshinder, att jag förhoppningsvis kommer att kunna stötta dem på ett annat sätt än vad jag har kunnat.. eller ja, de kommer att få en bättre erfarenhet i fall de har ärvt de här egenskaperna från mig. Det var min berättelse, tack.

Det här är en utskrift av den talade berättelsen.