– egen erfarenhet och forskningsintresse

I mitt yrkesverksamma liv ägnar jag mig åt att forska om kompetensens betydelse inom äldreomsorgen och om hur professionellas föreställningar om äldre som grupp i samhället påverkar den äldres omsorg på olika sätt. Vad man säger och hur man säger något är en viktig del när professionella möter människor som är i behov av deras hjälp. Min egen erfarenhet av att ha sjukdomen epilepsi har för mig synliggjort vad orden kan få för betydelse, inte bara i enskilda situationer utan även hur de skapar förutsättningar för framtida, liknande situationer.

Vid sexton års ålder fick jag ett grand mal. Det var följden av flera års social påfrestning där få delar av livet fungerat. Det första anfallet följdes av ytterligare två anfall och jag fick börja medicinera. Den första medicinen som gavs till mig medförde besvärliga biverkningar som gjorde mig okoncentrerad, enormt trött och ångestfylld. Jag fick svårigheter att klara av gymnasiet och valde till slut att byta skola med förhoppningen att det skulle göra saker och ting lättare.

Vid den här tiden fanns det ingen som jag kände att jag kunde prata med. När jag kom till den nya skolan bestämde jag mig för att berätta om min sjukdom och min situation för skolans sjuksköterska och kurator. Efter att ha lyssnat på mig yttrade de några meningar som skulle komma att begränsa mig på olika sätt många år framöver: ”Tala inte om för dina lärare att du har epilepsi. Många av dem är äldre till åren och har föreställningar om att de med epilepsi har lägre intelligens. Om du berättar för dem så kan det leda till att du får sämre betyg även om du presterar bra”. Dessa ord sades säkert med välmening från deras sida. Genom att ge mig det här rådet tänkte de kanske att de skulle göra skoltiden lättare för mig. Men det blev precis tvärtom. Vad de förmedlade var att det finns en föreställning om att sådana som jag är mindre intelligenta och resultatet blev att jag inte berättade för någon – lärare, skolkamrater eller någon utanför skolan. Mina biverkningar och problem fanns kvar. Jag tacklade dem själv så gott det gick men jag kunde inte fullfölja gymnasietiden som det var tänkt.

På grund av tröttheten somnade jag ofta på morgonens tunnelbana. Då missade jag stationen vid Skanstull, där skolan låg, och blev tvungen att byta vid Gullmarsplan och åka tillbaka. En av lärarna som brukade ha de första lektionerna på morgonen hade som regel att låsa dörren när det var dags att börja. Om man kom för sent så kom man inte in och jag kom på grund av mina morgonbekymmer ofta för sent. Eftersom jag inte vågade berätta anledningen så uppfattades jag antagligen som slö och nonchalant. Närvaron var på den här skolan viktig för betyget. Jag som ofta hade goda eller mycket goda resultat på proven fick sänkt betyg på grund av min dåliga närvaro. Många gånger fick jag också gå ifrån skolan på grund av ångest och förmådde inte komma tillbaka även om jag mådde bättre senare under dagen. Under de här åren lärde jag känna fler parkbänkar på söder än jämnåriga.

Det är synd att ”de professionella orden” begränsade mig så mycket under de där åren när man behöver trygghet och människor som lyssnar på en tonårings oroliga funderingar. Men det är kanske ännu mer synd att de professionella orden fick påverka mig så många år efter gymnasieåren. Att orden fick fäste och gav mig en kamp med tillvaron. Jag kan se positiva delar i det också. Jag drivs i mitt arbete av ett engagemang som har sitt frö i de gymnasieåren. En drivkraft som stimulerar mig, väcker nya frågor och håller mig uppe när jag stöter på motgångar. Och jag hoppas att jag på olika sätt genom mitt arbete förmår synliggöra de professionellas betydelse för tillgodoseendet av människors olika behov och möjligheter att leva efter sina olika förutsättningar.

Magdalena Elmersjö, Stockholm