Om mig själv just nu.

Jag är synskadad. Har varit det i nästan 50 år. Det är inte särskilt märkvärdigt. Det är som det är.

Den här veckan har varit fulltecknad. Det sägs att man inte har så gott om tid när man är pensionär, och det verkar ligga en del i det. Veckan började med två heldagar styrelsemöte. I måndagskväll hade vi dessutom köpt biljetter tillsammans med våra vänner. Vi såg SCUM-manifestet. En fantastisk föreställning där en kvinna, Andrea Edvard, hade en 80 minuter lång monolog. Den är skriven i slutet av 60-talet och är ett mycket tillspetsad angrepp på manssamhället.

Efter styrelsedag två hade jag kallat samman Söderkretskommittén till ett möte på kvällen. Marianne, min hustru, hade varit vänlig nog att fixa paj och sallad åt oss. Själv skulle hon träffa den kulturgrupp som hon är medlem i. I går skulle jag ha träfat en vän och repetera Taubmusik, men det blev inte av, eftersom jag måste börja skriva i ”Livsbild”. Men jag blev dålig i magen och tillbringade eftermiddagen och kvällen i säng. Dåligt, men vad ska man göra. Idag på eftermiddagen var det meningen att jag skulle delta i Stockholms stads Socialnämnds Råd för funktionshinderfrågor, men jag anmälde mig sjuk. Det är ju ett ganska viktigt möte eftersom vi skulle få träffa det nya presidiet i Socialnämnden. Nu skriver jag istället.

Jag nämnde Marianne. Marianne och jag träffades 1966. Hon gick på kontorskurs för synskadade i Växjö och jag kom dit för att gå Anpassningskurs för vuxna synskadade. Det anordnades en knutsbal på skolan, och vi kom att dansa med varandra ganska mycket den kvällen. Nu lite drygt 46 år senare, efter två barn och fem barnbarn har vi fått det mycket bra. Vi är båda pensionärer och bor i en liten villa i Tallkrogen, Stockholm. Marianne är blind sedan vi fick vår dotter 1972, men jag har fortfarande en smula synrester. Vi ägnar våra dagar åt varandra, litteratur, teater och musik bl a. Vi hjälps åt med vårt lilla hushåll, Marianne tvättar och jag dammsuger och städar. Marianne lagar mat och jag dukar och packar diskmaskinen. Vi har ett promenadstråk runt i Skogskyrkogården. Ibland, särskilt om vintern händer det att vi går vilse men vi kommer alltid till rätta. Kyrkogården erbjuder lugn och ro och eftersom det är en naturkyrkogård ger den också naturupplevelser. Ett rikt fågelliv, parkvägar med förhållandevis lite biltrafik.

I morgon ska jag till syncentralen och träffa en synpedagog  som ska visa mig ett hjälpmedel, en liten elektronisk förstoringsapparat med vars hjälp jag hoppas kunna läsa av vattenmätaren, fjärrvärmemätaren och andra små texter som man kan behöva läsa. Det kommer att bli mycket intressant. En sådan apparat kan underlätta en hel del här hemma. F ö är vårt liv naturligtvis fullt med hjälpmedel. Inte minst den dator jag nu skriver på som är anpassad med en punktskriftskärm och syntetiskt tal som håller mig underkunnig om vad som händer när jag manipulerar datorn.

På söndag har vi medlemsmöte i Söderkretsen. Vi har bjudit in författaren Catharina Ingelman-Sundberg som ska tala om kristendomens införande i vårt land. Hon har skrivit romaner kring detta ämne och andra historiska romaner. Det kommer att bli mycket intressant.

Nu avslutar jag detta och går och gör i ordning vår lunch tillsammans med Marianne.

Gunnar Sandström

Enskede