Retinitikerns rätvinkliga relationer

Gatstenen måste ha varit varm, eller målet för promenaden alltför fokuserat, ty jag märker inte att jag beträder den svagt lutande gatuavsatsen, som långsamt viker av uppåt från den plana trottoaren, varpå övriga delar av sällskapet, vid tiden för mig vagt bekanta människor, fortsätter rakt framåt. Det är en dallrande het junidag i Istanbul, och det är först när jag närmar mig det parti där avsatsen plötsligt övergår i en lodrät, visserligen ganska låg, kant ned mot trottoaren, som någon ur sällskapet ropar ”Stup!” för att alertera mig på denna fara. Instinktivt parerar jag fallet genom att göra ett hopp och landar stående, utan minsta malör, på asfalten nedanför, och ansluter mig till det övriga sällskapet. Själv minns jag inte denna incident, trots att det bara är några få år sedan, men får den rekapitulerad för mig av en god vän, som vid tillfället var med. Vännen, låt oss kalla henne S, återger den för mig och försöker med den, tror jag, illustrera den svårighet en icke-funktionsnedsatt person kan uppleva i sitt förhållningssätt till i detta fall en retinitiker, en person som ser i vissa fall och som inte ser i andra fall. Beröringsskräck skulle det kanske kunna kallas, men en sådan beskrivning är i mitt tycke alltför anklagande mot den som skulle förete den, och förbiser den kommunikativa svårigheten i att förmedla något hos sig själv som man själv inte förstår, och själv inte kan fixera. Jag har i två tidigare essäer inom ramen för Livsbildsprojektet försökt att låta andra tränga in i medvetandet hos retinitikern, in i det inre ögat, för att låna ett begrepp från Oliver Sacks, och ämnar med denna essä beröra relationen mellan retinitikern och omgivningen och omvärlden, mellan retinitikern och andra människor och naturen. Denna relation karakteriseras av en särskild form av asymmetri och förgänglighet, vill jag mena.

Skälet till varför jag inte kan rekapitulera denna händelse, när S för mig återger den, tror jag, är för att den är så vanligt förekommande, så inlemmad i den retinitiska vardagen, att jag inte tar fasta på den som en enskildhet. Orhan Pamuk, denna stads, Istanbuls, kanske främste litteräre uttolkare, skriver i sin essäbok ”En naiv och sentimental prosaist. Tankar om romanen” att romanen, till skillnad från målningen, inte bara framställer ett enda, utan tusentals frusna ögonblick, vilka omvandlas till rum i vår fantasi och som samtidigt som de iakttas enskilt också tillsammans skapar ett sammanhang, allt medan målningen i kontrast till detta omedelbart etablerar ett allmänt intryck. Icke-retinitikern, i kraft av sin visuella kapacitet – som, beroende på mätmetod, står för upp emot åttio procent av hennes momentana sinnesaktivering - betraktar retinitikerns handlingsmönster likt en målning och slås därmed av ett allmänt intryck och ett fruset ögonblick. Retinitikern däremot, betraktar det hela, och spelar likafullt ut det samma, som i en roman. Pamuk skriver vidare att romanen, olikt andra konstnärliga genrer, förlitar sig på våra minnen av vardagserfarenheter och sinnesintryck vilka vi inte själva lägger märke till. Så gör detta verbala seende oss visuella, skulle man kunna översätta Pamuks resonemang till en retinitisk kontext, och samtidigt som vi betraktar samma skeende, gör vi olika minneslagringar av detta, utifrån om vi betraktar det som en roman eller som en målning. Kanske är det detta som Joan Didion åsyftar när hon rationaliserar sin sorg i boken ”Blå skymning”, och skriver att tiden går, minnena bleknar, minnena förändras, minnena flyter ihop med det vi tror vi kommer ihåg. Även om jag inte erinrar mig den enskilda händelsen, kan jag likafullt, i kraft av min erfarenhet, rationalisera och emotionalisera den.

Detta illustrerar hur relationen mellan den egna varseblivningen och andras reaktioner ofta lätt blir bruten och görs asymmetrisk, att man inte observerar att man observeras men att man likafullt är medveten om att man observeras. Medvetenheten på ett metaplan om att denna asymmetri existerar, får en att vara vaksam och man blir antingen alltför hesitant eller alltför expressiv. Samtidigt syftade utropet ”Stup!” i den enskilda situationen, hos den som utstötte det, till att få mig att reagera kvickt, i en föreställning om att det som överdrivs får genomslag – en idé hämtad från en samtid där enkom det som sticker ut penetrerar bruset. Detta missbedömer dock på ett liknande sätt som förväxlingen mellan romanen och målningen, den ständiga pendling mellan under- och övervärdering som innebär retinitikerns dagliga balansgång.

Våren efter ”stupet” befinner jag mig återigen i Istanbul, denna gång på ett stipendium från Svenska forskningsinstitutet. På den tomt som delas med Sveriges generalkonsulat återfinns en skulptur av Gunnar Ekelöf. Retinitikern i mig reflekterade kring Ekelöf var gång jag passerade denna. Han hävdas ha sagt att han i Sverige kände sig som en outsider på insidan, medan han här i Istanbul kände sig som en insider på utsidan. Svårigheten i att definiera en balans var ett genomgående tema i även Ekelöfs liv, och som yngling skriver han, inackorderad på en prästgård i Skottland, i ett brev till sin moster: ”Själv är jag dömd att aldrig aldrig finna vad jag söker, eftersom det icke kommit av den avgränsade naturen, utan av den oavgränsade, som i förintelsen eller i föralltelsen.”

Den som inte ser blir nogsam med hur andra ser på henne, man ersätter sin egen blick med andras. Samtidigt, för retinitikern liksom för Ekelöf, fattas dessa skarpa gränser, vilket kommer att leda till att fortsatt liknande incidenter gång på gång upprepas, man flyter mellan seende och blind tomhet, eller kanske tom blindhet – såsom det kan utlösa epileptiska anfall om man åker i en bil och far igenom ett parti med gles lövskog där skugga och solljus blandas om vartannat, staccatoartat alarmerande men samtidigt smältande samman till en ny bländande helhet. Eller när man tillsammans med ett sällskap går in på en klubb, och där inne tror sig ha samma kontroll över miljön som man alldeles nyss hade ute på gatan; man följer efter sällskapet som går före, men plötsligt är sällskapet borta, och man vet inte var gången eller borden eller baren är, utan man står där, förirrad och förvirrad i en mörk bubbla, en stund, med känslan av att hela lokalen stirrar på en, innan sällskapet hojtar till och man kommer på styrkurs igen. Hjärnan spelar en ett spratt, såväl i rummet som i tiden – i rummet såtillvida att man inte har koll på vem som bevakar en eller inte, vad som händer eller inte händer, och i tiden såtillvida att relationen mellan det seende och färdvägen bryts, varigenom du kastas in i ett tidsglapp och du förflyttas utanför din egen kropp och dess bestämningar och förlorar kontrollen över både dina känslor och din rationalitet.

Slikt manifesteras den samtida asymmetrin, som utan motstånd riskerar att leda till en avdrift. En avdrift från samtiden – långsam, till synes omärklig, men exponentiell till sin karaktär – likt den som Ornella de Monterecchi utsätts för, eller kanske utsätter sig för, i Tom Rachmans roman ”De imperfekta”. Som hemmafru till den italienska ambassadören i Saudiarabien börjar hon på 1970-talet läsa den fiktiva tidningen som romanen kretsar kring, men utan att någonsin ha fått lära sig hur man läser en tidning, tar hon sig an den som en bok, och läser den från pärm till pärm, spalt för spalt. Detta tar flera dagar, men envetet måste hon avsluta varje nummer innan hon påbörjar nästa. När romanen utspelas 2007 har hon kommit till 1994, efter att ha påbörjat sin tidningskonsumtion och sitt läsande 1976. Detta skapar mycken källa till friktion och hennes relation till samtiden och omgivningen blir gnagande, förvirrande. Retinitikerns reaktionsförmåga blir instinktiv men reagensen trubbas, likt hos Ornella, av till långsamhet.

Som retinitiker lever man med en konstant och osund asymmetri mellan graden av känslomässighet och nivån på den praktiska insatsen. Likt vittnesmålet hos Ekelöf och hos retinitikern, beskriver Kiran Desai, i sin ”The Inheritance of Loss”, svårigheten i att hantera närvaron av och proportionerna i sina egna känslor i relation till handlingen: ”[she] was weeping, because she hadn’t estimated the imbalance between the finality of goodbye and the briefness of the last moment … Maybe everyone felt this way at some point, when one recognised there was a depth to one’s life and emotions beyond one’s own significance.” Känslan av existentiell litenhet inför en sådan insikt är paradoxalt något som accentueras i mötet med den andre, vittnar Christine Falkenland om i sin litteratur, inte minst i romanen ”Öde”, och är något som retinitikern med igenkänning skriver under på.

Jag lyssnar till en intervju med Patrik Lundberg, som precis har utgivit sin bok ”Gul utanpå”. Han säger att människor har en möjlighet att välja hur man interagerar, att till en barnlös kvinna i fyrtioårsåldern går det att välja att inte fråga om varför personen inte har barn, till en adopterad person går det att välja att inte fråga varifrån personen kommer. Jag tror han menar att det valet inte med självklarhet påverkar den praktiska och emotionella relationen mellan subjekten, men till en person som har sin funktionsnedsättning knuten till den sociala funktionalitetspraktiken ruckas denna balanspunkt. Ty här fordras ett förhållningssätt. Men förhållningssättet är sällan något man själv kontrollerar.

Pendlingen mellan förintelse och föralltelse, som Ekelöf oroas över, och den brutna symmetrin mellan emotionalitet och praktik, som Desai påpekar, leder till att – oberoende av denna asymmetri, men också som en direkt – logisk följd av densamma, etablera en situation som tenderar mot att man gång efter annan blir påmind av andra att man är annorlunda, att man är någon man själv inte känner igen sig i. Jag ställer undan disken i ett gemensamt kök men hittar inte diskborsten. Jag söker med händerna över diskbänken efter den. ”Vad är det du letar efter?” hör jag en person säga bakom mig. Jag avbryts i att vara mig själv, jag tillåts inte finna den på egen hand. Manöverutrymmet och friheten att vara solitär kringskärs inte bara av ens egen funktionalitet utan även, såväl oberoende av som en följd därav, av andras reaktioner. Vi är tillbaka vid stupet, stupet mellan människor.

Jag sitter i en hörsal där diskussioner pågår. Jag behöver gå i förtid och funderar på hur jag så obemärkt som möjligt kan ta mig ut från salen. Jag står vid dörren och letar efter ett handtag. Nuförtiden är det sällan man kan öppna lärosalsdörrar genom att använda ett handtag, utan det mesta sköts elektroniskt. Jag hittar inget handtag, och letar efter en knapp att öppna dörren med. Tiden står stilla. Jag hör att diskussionerna pågår bakom min rygg. Dörren ut är bredvid podiet, väl synlig från hela salen. Kvinnan som för tillfället har ordet talar till åhörarna men jag hör på hennes röst bakom min rygg att hon vänt sig mot mig. Hela salen måste stirra mig i ryggen. Tiden står stilla. Jag kommer inte ut. Ingen ingriper för att diskret hjälpa mig ut, men snart måste det hända, om jag inte hittar någon knapp att öppna dörren med. Ska jag fortsätta stå bortvänd från rummet i syfte att snart hoppas hitta knappen, eller ska jag försöka fånga någon persons uppmärksamhet och be om hjälp genom att vända mig mot rummets blickar? Som retinitiker får man sällan vara i fred, ens personliga spörsmål och privata ärenden blir föremål för offentligt intresse; de utsträcks till att bli offentliga angelägenheter.

En vinterkväll är jag på väg hem med tåg efter en helg i huvudstaden, en sådan där helg där man blir påmind om sig själv, ofri och inte får vara i fred. Efter en viss försening byter jag till ett överfullt lokaltåg. Jag hamnar bredvid en kvinna och vi inleder en konversation. Det visar sig att hon kommer från Üsküdar, stadsdelen i Istanbul på Bosporens östra sida. Vi talar om turkisk politik och historia, och jag erkänner att jag saknar Istanbul. Stupet finns där ute, det går inte att förneka, men jag dras, åtminstone för en stund, en bit bort från det. För en stund känner jag mig fri.

/Karl-Fredrik Ahlmark