Tappade säkert tråden flera gånger.
Bara ventilering.

Jag går ofta omkring i mina egna tankar. En dagdrömmare utan dess like. Jag skriver, jag ritar och målar, jag sjunger (faktiskt ganska bra om jag får säga det själv). Mina extrema känslor måste tyglas på ett eller annat vis, så jag väljer att uttrycka dom på papper oftast. I historier, i romaner eller noveller. Men så kommer vi till ett problem: Jag fullföljer aldrig någonting jag tar åt mig.

Detta resulterar i att jag kan sitta och fundera på varför min hjärna inte vill hjälpa till? Varför vill den inte bara fokusera? Jag förstår verkligen inte min oförmåga till att inte kunna återuppta ett ämne dagen efter, eftersom att man måste ju sova och äta! Ska jag göra någonting så måste jag göra det i ett sträck. Det funkar inte annars. Jag har skrivit så många intron till böcker som hade kunnat bli så bra... Men jag kan aldrig fortsätta. Jag får inte tillbaka känslan. Jag kan berätta, men inte formulera i text.

Detta är någonting som gör ont att bära med sig, eftersom att jag så gärna vill kunna slutföra någonting i alla fall för mig egen skull! Det behöver inte ens bli publicerat! Bara jag får hålla en bunt med A4 papper och en avslutad historia i händerna så hade jag kunnat vara så stolt över mig själv! Men jag kan inte...

Mina lärare i skolan har alltid tittat ner på mig, trotts väldigt bra social kompetens. (Nästan för bra. Många kuratorer bibehöll gärna mina problem för att jag skulle stanna kvar för att de tyckte om att prata med mig. Jag önskar att det var skitsnack, men det är faktiskt ren och skär sanning tyvärr...) Mina lärare gjorde IQ-tester, Dyskalkyli tester, alla möjliga tester! Dom var HELT säkra på att det var någonting som var fel med mitt logiska tänkande! Och när testen misslyckades och mitt IQ var genomsnittligt så sa dom "Ne, jag tror det är hennes brist på motivation.".

.... Så en skolelev som håller på att kasta matteboken i ansiktet på sin lärare så fort hon använder ordet "multiplikation" är "omotiverad"? Det kan inte vara så att hon har aggressions problematik? Dålig koncentrationsförmåga? Dom tänkte inte ens tanken på ADHD! Dom tyckte att jag skulle skärpa mig!

HUR JÄVLA LÄTT ÄR DET ATT SKÄRPA SIG MED EN TJEJ FUNKTIONSNEDSÄTTNING? JAG FÖRSÖKTE! JAG FÖRSÖKTE VERKLIGEN SÅ HÅRT JAG BARA KUNDE! Detta resulterade i många års kämpande förgäves, och jag SKET tillslut i skolan. Jag gick inte dit, jag ville inte höra deras tjat längre. Jag blev bara förbannad så fort det stod matte på schemat. Jag grät, jag ville verkligen inte!

Det ENDA som motiverat mig att ens vilja gå till skolan genom åren är bilden... Redan i 3:e klass så fick jag hjälpa läraren att lära ut de andra eleverna. Jag var så begåvad att min konstlärare i högstadiet (Olga) ville komma på min student, och HON var kräsen på sina elever. Ingen tyckte om henne för att hon kritiserade teknik så hårt. Hon tyckte att jag hade talang, och intresserade sig för mig. Jag kände mig faktiskt uppskattad. Jag var bra på någonting. Nej, jag var bäst.

Samma sak i en annan skola under högstadiet. Min konstlärare brukade alltid säga med spansk brytning "Shon är så konstnärrlik!". Jag tog åt mig det, jag blev alltid så glad.

Det är det enda som motiverat mig genom åren.

En dag så satte jag mig ner och försökte faktiskt plugga matte, mest på skoj.
Det tog 3 veckor, sen hade jag gjort klart hela grundskolekursen. Ja låg, mellan och högstadiet. 3 VECKOR! Och då hade jag redan gått 2½ år på IV för att matten hade gått så dåligt och för att ingen kunde hjälpa mig.

Jag är nu 19 år gammal och går första ring på gymnasiet. Det hade så lätt kunnat undvikas om någon bara hade kommit på tanken att det hade kunnat vara ADHD.

Jag ser tillbaka på det här med tårar i ögonen. Ni kanske läser detta som en positiv historia, som någonting bra. Ja, det är det visserligen NU. Men ni som inte varit med om samma sak, fråga er detta: Hur tror ni det känns att ständigt bli idiotförklarad och inte veta vad det är för fel på en? Att hur mycket man än försöker så går det inte, om man verkligen inte är GENUINT intresserad? Att tro att det är någonting fel på en. Att tro att man aldrig kommer att kunna lyckas i livet. Att tro att även om man försöker sitt yttersta så blir man kallad för lat, dum eller efter...

Det går bra för mig nu, men när jag tänker tillbaka på många av de saker jag varit tvungen att svälja pga folks ovisshet så gråter jag. Ingen skall behöva bli behandlad så. Ingen ska behöva tro att denne är dum eller obegåvad. "Döm inte fiskens förmåga, grundat på att den inte kan klättra i träd". Diagnos eller inte.