Stamning

Uppvuxen i en liten by utanför en mindre stad i mellersta Norrland. Eftersom jag var född i december så var det skolplikt det året jag fyllde 7 år. Dvs jag började när var 6½ år. Var inte då medveten om min stamning men reagerade på att fröken Ida skrattade åt mig när jag skulle högläsa. Kände att något var fel. Pojkarna brukade härmade mig om jag sa något när vi åkte skolbil till skolan
Det var först i 5:e klass då engelskaspråket fanns på schemat. Skulle säga "the" och jag blev medveten om mina talblockeringar. Började gråta och sprang ut från klassrummet. Minns inte om läraren kom ut och frågade mig om vad det var som gjorde ledsen.
Det var den dagen stamningen uppenbarades i mitt liv och har följt mig som en svart skugga genom hela livet.
I kontakt med andra människor så spelar talet, ansiktsmimik och kroppsspråk en viktig roll i samspelet. Som stammare så finns ständigt risken att bli en förlorare.
Jag har genomgått ett flertal behandlingar genom åren och fått redskap som jag borde använda varje dag. Stamning är inget man botar utan förhoppningsvis så ska jag bli bättre på att hantera den. Liksom idrottsmän och kvinnor som vill bli bäst borde jag som stammare även regelbundet träna!
Min stamning idag / efter avslutat yrkesliv / kan beskrivas som ett isberg, 10% ovan ytan och 90/% under. Jag kan idag välja vilka situationer jag utsätter mig. Att stamma är fortfarande ett nederlag när den visar "sitt fula tryne".
En liknelse: Du står i en kö på pressbyrån för att köpa en cocacola. Det blir din tur och ordet kommer inte över dina läppar. Personen bakom disken tittar på dig och du hinner läsa av den "frågande minen- vet du inte vad du ska ha? Upplevs som en avgrund framför dig. Jag tror det finns en inlärd skam från barnaåren över att vara stammare.
Stamningskuggan hänger dig ständigt i hasorna. Eva Lindholm