Station Normal

"Du måste våga ta mer plats, Caroline", sade varenda en av mina lärare. "Du måste våga prata mer." Alla dessa olika ansikten som yttrade samma ord, år efter år, genom hela lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet, gymnasiet. Jag kan nästan se mig själv i imperfekt, hur jag växte några centimeter mellan varje lärares kommentar. De menade säkert inget illa. Som så många andra var de bekymrade över allt ifrån hur jag drog mig undan från jämnåriga till min vägran att delta i skolidrotten. Men de förstod aldrig. Jag i min tur förstod definitivt inte vad ”våga prata mer” betydde. Jag vågade visst prata - frågan var bara, varför prata när man inte har något att säga? Mellan raderna kanske det låg någon slags logik som gick mig helt förbi.

Kanske var det mig det var fel på. Kanske var det resten av mänskligheten som led av någon slags kronisk konstighet. Ju fler centimeter jag tycks ha växt mellan varje kommentar, desto mer verkar jag ha fokuserat på det förstnämnda alternativet. Faktum är att ett tema ständigt återkommer, löpande som en röd tråd genom större delen av mitt liv: mina frenetiska försök att radera mig själv. Min tro på att allt skulle bli okej om jag bara kunde bli av med mitt gamla jag och bli någon annan, en normal, sansad person - framför allt normal. Någon som alltid var på väg någonstans för att göra något viktigt. Någon som gick fram till vänners vänner under en sen fredagskväll och skrattade ikapp med dem. Någon som inte stod hukad i en tom skolkorridor och innerligt önskade sig själv död. Någon som aldrig satte på sig tröjan bak och fram. En sådan ville jag vara. Det kunde inte vara mer komplicerat än att ställa in rätt station på radion, tänkte jag.

Plan A: finn Station Normal.

Planen gick inte som tänkt, vilket beror på att den till största del bestod av skitsnack. I slutänden hamnade jag istället inom öppenpsykiatrin, och senare på en ätstörningsenhet. Numera har jag (efter ett års väntetid, tre månaders utredning och över tjugo års relativt dysfunktionell livshistoria) fått diagnosen Aspergers Syndrom. Jag lyckades aldrig hitta Station Normal. Det är inget jag sörjer. Jag är rent ut sagt förbannat stolt över mig själv i dagsläget. Däremot önskar jag ibland, likt så många andra som blivit diagnostiserade först i vuxen ålder, att jag hade fått veta tidigare. En diagnos hade knappast förvandlat livet till en idyllisk saga á la Hollywood, men om kunskap verkligen är makt hade den utgjort en möjlighet att skapa förståelse såväl från omgivningens sida som från min egen. Det hade varit värt mer än vad jag kan sätta ord på.

/Caroline Andersson

Foto: Caroline Andersson