Växer mig stark

Jag föddes med en hörselskada på båda öronen. Jag har i nuläget en nedsättning på 40 dB på vardera öra och det kommer bara att fortsätta att öka. Men trots min försämrade förmåga att höra har musiken i mitt liv alltid tagit en stor plats i mitt hjärta. Jag har fått höra väldigt många gånger hur folk i min närhet förundras hur min musikaliska gåva inte påverkas av min hörselnedsättning. Faktum med att musiken var det enda jag hade förutom min familj.

I skolan, särskilt i mellanstadiet började jag märka att jag inte var som alla andra. Jag satt ofta ensam och tänkte, eller sjöng för mig själv. Jag drog mig bort från alla andra. Men jag var inte mobbad, inte utstött. Jag hade många vänner, men jag kände mig annorlunda.

I högstadiet började allt "man skulle smälta in". Man fick inte vara annorlunda. Men jag var annorlunda. Jag började tappa vänner.
I åttan och framför allt nian var jag väldigt ensam. Det kändes som om min klass inte ville ha något med mig att göra, alls. Någon som jag passar inte in.
Så jag drog mig bort mer och mer.

Men tiden tiden gick och det tärde på mig. Jag utvecklade en djup depression. Som tillslut gick så långt att jag bara gav upp en dag. Jag ville bara därifrån. Så jag for därifrån. Styrde mina fotsteg långt borta i horisonten. Det regnade. Jag lät tårarna rinna sakta. Jag började gå uppför vår slalombacke som har ett stup längst upp. Mina tankar fantiserade om hur jag skulle säga hejdå. Vilka jag skulle smsa. Om jag skulle säga nått till mina föräldrar. Om dom skulle ringa polisen.

Men jag hann inte längre. Jag gömde mig för arbetare som jobbade 100 meter bort. Och bröt ihop. Men när jag reste mig därifrån så bestämde jag mig att nu ska jag kämpa mig igenom sista delen av nian. Och jag slutade prata. Jag slutade öppna mig, som jag alltid brukade göra men det gav ju inget resultat!

Så när skolavslutningen kom, hade jag aldrig varit så lycklig. Äntligen skulle jag få slippa denna plåga.

Nu går jag andra året på estetiska programmet inriktning musik så klart. Jag har en pojkvän sen över ett år, fler vänner än någonsin och mitt handikapp är inte ett handikapp längre. Jag blir lika behandlad som vilken som helst. Mitt liv är bättre än någonsin, och jag är starkare än någonsin och växer mig starkare för varje dag!

/Lovisa Stenberg