identitet vilse

När jag var 15år började jag med p-piller, efter att kondomen spruckit då ja haft sex med min dåvarande pojkvän. sköterskan frågar
''har du anlag att få blodproppar?''
jag svarar ''vet inte''
Hon skriver ut Neuvletta till mig.
Jag tar p-pillerna i ca 6 månader, tills 3 dagar efter att jag fyllt 16år då jag får en 'smäll' med explosiv huvudvärk. denna huvudvärk sitter kvar i 28 DYGN. Jag är in till vårdcentralen nästan varje dag, för jag tror det är migrän.
dem säger till mig att jag är stressad, att jag har bihåleinflammation, att jag har Hortons huvudvärk.
10 september 2007 blir jag skickad till akuten i Mora, efter att ha spytt av huvudvärken, jag kan inte äta, inte dricka, klarar inte av att exponeras av ljus pga min explosiva, eskalerande huvudvärk.
dem vägrar ändå röntga mig.
''du är för ung för att utsättas för röntgenstrålning'' säger dem.
11 september vaknar jag upp och är förlamad på vänster kroppshalva.
Jag hade fått en stroke. Jag var sexton år.
OM Mora tagit mig på allvar, röntgat mig och då upptäckt min svullnad inne i hjärnan och opererat mig. hade jag förmodligen inte blivit förlamad, rullstolsburen, fått kronisk hjärntrötthet, tappat känsel i vänster sida, fått synfältsbortfall och drabbats av en identitetskris.
Jag hade hunnit gå 2 veckor i gymnasiet årskurs 1...
skolan blev informerad om min sjukdomsbild, medans jag spenderar 3 månader på rehabilitering.
Jag blir lovad att min skolgång ska bli anpassad.
Jag blir lovad att EN person ska ''hålla i alla trådarna''
Jag blir lovad att få hjälp.
Jag fick ingenting. Jag fick en livskris, jag fick en djup självmordsbenägen depression, jag fick antidepressiva som ABSOLUT INTE skall ges till strokepatienter (Atarax)
Jag hamnade i ett missbruk, min pojkvän var otrogen med min bästa vän då jag låg nersövd i Uppsala. Mina vänner vände ryggen åt mig, jag blev tillsagd av min rektor att
''du kommer inte klara det här. du kommer få lov att gå om ett år''
''det är ditt eget fel att hela skolan fryser dig ute, du borde tänka på hur du klär dig o hur du tilltalar folk''
När man drabbas av en stroke blir man/kan man bli en helt annan person. Ingen berättade någonting för mig. Jag fick inget stöd av vare sig 'vänner', sjukvård, skolan, kommunen eller öppenvården. Jag blev nekad personlig assistent, jag blev nekad kontaktperson - för jag behövde hjälp för få timmar.
Jag fick lista ut allt själv, bakvägen.
När man normalt är i tonåren, är man redan i en identitetssökning. vem är jag? vad vill jag? Men att i tonåren, bli en helt ny människa - som man inte känner igen, som man inte vet hur den beter sig - och bli den ÖVER EN NATT. Och inte få hjälp, inte få svar.
Är fruktansvärt.
Oförståelsen av andra är värst.
Jag kan gå idag, med krycka. men får ändå öknamn, hånskratt, oförståelse.
Idag föreläser jag om vad som hänt mig, i hopp om att ÄNDRA folks syn på funktionshindrade, i hopp om att inspirera folk att våga leva.

/ Jessica Thåström

Bild 1, fotograf Olle Thåström
Bild 2, fotograf Lina Hård

Kommentarer: (7)

  1. Du är en fantastisk inspiration Jessica!
    Och en fantastisk människa!
    den 13 mars 2012 17:31 av: Sofia
  2. Jag skäms av att jobba i sjukvården med stroke när jag läser om din och andras berättelser, hur lite man fortfarande vet om stroke. I dag borde alla veta att det kan drabbar alla från små barn till äldre.
    Jag är glad för din skull att du ändå blivit så bra och att du orkar berätta om vad som hänt och vilka dolda handikapp som ni får jobba med dagligen. Kram
    den 14 mars 2012 09:08 av: Irene R
  3. Det du gick igenom i tidig ålder gick jag igenom som 44 årig och JAG fick då höra att jag var för ung för att drabbas av en stroke tills de upptäckte efter en lååång tid att min huvudvärk hade berott på mina hormonpiller som jag ätit under lång tid. Huvudvärken man hade är obeskrivlig,jag funderade på att ta mitt liv,vad som helst för att slippa det onda. Nu lever man med sviterna,bl.a. hjärntröttheten,jag vet precis vad du menar. Jag vet hur det är att drabbas som 44 åring och skulle inte önska min värsta fiende detta och än mindre en så ung tjej som dig. Jag hoppas att du inte behöver kämpa själv med allt. Jag är med i FB och tror mig ana att du vet vad det är och att du är där,jag vill gärna informera dig om lite som finns som skulle kunna hjälpa dig. det är inte lätt att söka i djungeln och finna sin väg. Jag hoppas att du tar kontakt så ska vi se vad som skulle vara hjälp för dig. Mvh. Mia Nurmi-Tilli.
    den 14 mars 2012 10:34 av: Mia Nurmi-Tilli
  4. Efter allt du upplevt Jessica är det så starkt av dig att gå ut och berätta om det du varit med om. Vårt värsta gissel är som du ocså säger okunskap och oförståelse. Det är viktigt att träffa andra som har liknande erfarenheter för att få stöd att hitta rätt i en ny situation
    den 19 mars 2012 10:25 av: Inger Blom
  5. Jag blev så rörd av ledsamhet vad du hade fått råka ut för okunskap och oförståndighet. Samhälle måste förändras. Vänner flyr ifrån när de möter osäkerhet men faktiskt skulle man behöva ha dem. Jag hoppas du får dubbelt det bättre i livet framöver.
    den 23 mars 2012 23:26 av: Lena Balkstam
  6. Tack för alla fina kommentarer! det tog mig ungefär 4år att ''våga'' va ärlig mot mig sj + allmänheten om att JA JAG HAR FUNKTIONSHINDER. förut försökte ja dölja det, ja ljög för andra lika mkt som för mig själv. bara för att få slippa vara annorlunda...
    Mia Nurmi-Tilli - adda mig gärna på FB :) mm huvudvärken var och kommer förbli den värsta smärtan jag nånsin upplevt.
    Hoppas ni alla håller utkik efter mitt namn inom föreläsningskretsen m.m
    och tack för ert stöd
    //J
    den 11 juli 2012 21:58 av: Jessica Thåström
  7. Du är bara så bra som berättar det du varit med om. Beundrar dig.
    den 11 juli 2012 22:10 av: Vivianne
Jessica i sjukhussäng Jessica Självporträtt

Senaste livsberättelserna

Det finns mycket som vi inte vet om hur det är att leva med funktionsnedsättning. Både förr och nu.

Senaste livsberättelserna

Plåtkonstruktion

Berätta din historia

Vad vill du berätta om ditt liv? Skriv, teckna eller tala. Skicka gärna med en bild.

Berätta din historia

Anna Wallsten

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Anna Wallsten har haft stor nytta av Livsbild i sin etnologutbildning. Berättelserna om personliga, historiska och samhälleliga förändringar är intressanta för forskare på olika områden, skriver hon på Veckans tema.

Så använde jag Livsbild i utbildningen

Är du med i en förening?

Nu kan du berätta om vad föreningslivet betytt för dig. Varför är du med? Vad är roligast? Är något tråkigt? Du kanske inte alls är med i någon förening – varför i så fall?

Är du med i en förening?