osynliga diagnoser

Jag fick när jag var 5 år diagnosen DAMP ställd på barn och ungdoms habiliteringen där jag bor. efter diagnosen så fick jag en assistent i skolan i årskurs 1-5 tyvärr kunde inte lärarna eller assistenten någon kunskap om DAMP eller ADHD så det jag fick göra var att sitta i ett eget rum och måla, träna på att skriva, träffa talpedagog. När jag var 11 år så fick jag diagnosen lindrig utvecklingsstörning och jag skulle få börja på särskolan. jag hade väldigt svårt med att behålla vänner. jag fick höra en massa tråkiga saker i skolan men jag kände att det var den enda skolan som jag kunde utvecklas i även om det tog 1 termin för mig att lära mig engelska, matte och svenska på en nivå som passade mig. Ju äldre jag blev ju svårare var det att hantera mig och att hantera mig själv, jag hade jätte svårt med vänskap, jag hade svårt med höga ljud, mycket människor, jag fixade inte grupparbeten, jag hade väldigt svårt med att tala om hur jag kände mig. Jag hamnade ofta i konflikter och det blev mycket missförstånd i klassen både mellan mig och elever och mellan mig och personal.

hösten 2006 så började jag på ett särskolegymnasium i en klass som heter hotell,restaurang och omvårdnad. Jag är intresserad av omvårdnad och av att baka och det skulle bli bra i klassen. Det var väldigt högljutt i klassen och jag kunde inte koncentrera mig, det var mer grupparbeten, jag blev arg väldigt lätt, jag skolkade, osv. När jag började 2a året på gymnasiet så började jag må sämre psykiskt. jag mådde jätte dåligt, jag ville inte leva. detta ledde till att jag fick diagnosen depression vilket är vanligt hos personer som har ADHD eller DAMP. Jag ville börja i en annan klass där det var mindre grupp och fler personal. jag praktiserade där 1 vecka och sen beslutade vi att jag skulle få börja där till hösten 2008 och det är nog det bästa. Lärarna och assistenten kunde mycket om ADHD.
jag gick i denna klass i 2 år ( man går 4 år på gymnasiesärskolan ) och sen tog jag studenten. jag har nu egen lägenhet på ett LSS boende där jag får stöd i det jag behöver hjälp och stöd med. jag fick i december 2011 diagnosen atypisk autism och DCD. fick även reda på att DAMP diagnosen tagits bort och att jag har istället ADHD + DCD.

Det blev så skönt när jag fick de diagnoserna och jag känner att jag får rätt hjälp äntligen. Jag har haft 1 jobb sedan jag flyttade 2010 och det gick bra där till en början men sen blev det för jobbigt för mig och det var då jag kände att jag nog hade autism också. Jag pratade med min handledare på mitt jobb och hon sa att jag inte alls kunde ha autism, jag kunde ju prata! mitt jobb låg på en arbetsplats men var en dagligverksamhet. efter att min handledare fått information om att jag misstänkte att ajg hade autism så blev allt jobbigare, hon puttade in mig i väggen, höll fast mig, stod nära mig mm. efter det vägrade jag gå till jobbet mer. jag var sedan arbetslös. jag tog kontakt med hälsocentralen för att först få testa adhd medicin men då skickades jag vidare till habiliteringen och sen om jag hade andra funderingar så skulle jag maila dom. jag kom på att jag fundera på autism och jag skickade ett mail till habiliteringen om mina tankar om autism och så. De tyckte att det lät som att jag hade autistiska drag men de var inte säkra. men sen startade en utredning om autism och de talade om att jag hade atypisk autism och ADHD + DCD. i mars 2012 så fick jag ett jobb på en annan daglig verksamhet där jag fortfarande jobbar och jag trivs så bra med alla. De anpassar allt efter mig och mina diagnoser.