synskadad

Hejsan, mitt namn är Kerstin Söderberg och jag ringer från Gimo. Jag vill jättegärna berätta en solskenshistoria som faktiskt har fått ett väldigt gott slut. Jag är gravt synskadad sedan några år tillbaka, mitt arbetsliv rasade ihop, allting rasade ihop, men jag gick hem och funderade och var jätteledsen och tänkte ”varför ska jag bli straffad en gång till för att jag har en sjukdom som jag inte kan göra nånting åt”. Jag kände mig värdelös som människa men jag fick ett nytt perspektiv, jag låg och tänkte och tårarna bara sprutade, då tänkte jag att ”nej, nu ska jag visa dem, jag kan faktiskt mycket mer än ni tror”.

Jag tog kontakt med dem på försäkringskassan, jag tog kontakt med läkarna, jag tog kontakt med alla möjliga. Men där stod jag helt ensam. Jag tänkte att ”jag ger inte upp” och jag har gått på massor med kurser, fackliga och andra kurser och lärt mig regler och allting, så jag tog faktiskt tag i min rehabilitering själv och sa att ”nu får det vara nog, jag är fortfarande anställd på den här arbetsplatsen”.

Jag sjukskrev mig halvtid för jag orkade inte jobba heltid och jag gick till jobbet, hittade på egna arbetsuppgifter, för jag tänkte att ”nej, jag sjukskriver mig inte helt, för då kan de ju faktiskt inte göra nånting, man kan ju inte sparka nån som är på jobbet och faktiskt gör nånting. Så jag gick dit och fortsatte arbeta, hitta på jobb, cirkulera runt på min arbetsplats. Vilket var ganska jobbigt till slut, eftersom jag numera bara har 5 grader kvar av min syn och det blev för krävande på den arbetsplatsen jag var, jag fick så mycket ont i nacken, ryggen och allt möjligt, så jag tänkte att ”nej, jag får hitta på något annat”. Ja, jag hittade på annat och cirkulerade runt när det inte fanns nånting att göra på den platsen som jag hittade på, som också min chef till slut hjälpte mig med att hitta på. Men det var bara det att det jobbet fanns inte egentligen och den maskinen som jag stod och tvättade näten med skulle bort, så att det var bara att hitta på nåt nytt.

Till slut så förstod alla att jag menade allvar, det var ingen idé att kasta ut mig. Det är jag jätteglad för, nu för tiden så har jag en fast arbetsplats, jättebra chef, jättebra arbetskamrater som hjälper mig när jag behöver. Och jag tycker att arbetsgivarna borde få mer information om att vi kan få hjälp och hjälpmedel och att vi kan faktiskt mycket, mycket mer än man tror. Även om man är synskadad så är man inte hjälplös alla gånger. Man kan faktiskt mycket mer, för vi kan ju faktiskt gå och stå och göra det mesta själv. Det är bara det att vissa saker måste vi ha hjälp med.

Mina arbetskamrater är faktiskt jättegulliga mot mig, de hjälper mig, de frågar mig om saker och jaa… om de ska ut t ex eller jaa… vad som helst så kan de komma och prata om vissa saker och fråga vissa saker och … som de tänker på. De tänker mycket mera i former som jag faktiskt har i vardagslivet, klackar, hur de markerar det, hur ljuset är och hur människor bemöter en och sånt och jaa, jag kan även berätta min livshistoria och öden som jag råkar ut för. Jag kan faktiskt skratta med dem och åt vissa saker. Men det tog lång tid innan jag insåg att det går faktiskt att leva med en grav synskada och må väldigt bra och faktiskt bli accepterad. Men jag accepterar inte när människor trampar mig på fötterna och säger dumma saker. Men oftast är det oförstående, de har inte kunskapen. Då brukar jag prata med dem i lugn och ro, och då brukar de oftast bli bästisar. Jaa… t o m att de kan sitta och bjuda en på en drink och tycka att ”fy, vad häftigt att hon faktiskt är ute som ser så dåligt”. ”Och jag som bara har så små vardagsbekymmer tycker att livet är pest och pina”. Jag tycker om, faktiskt, vardagen. Även om jag måste hela tiden prioritera saker. Ibland prioriterar jag arbetet, ibland prioriterar jag det som jag ska göra hemma. Som tur är så kan jag bestämma över min arbetstid själv, jag kan komma och gå som jag vill. Och det tycker jag är skönt. Jag försöker alltid göra det bästa av mitt arbetsliv. Jag sitter gärna inte stilla och inte gör nånting, utan jag försöker göra så gott jag kan och göra det jag hinner och orkar.

Mitt liv ser faktiskt ganska ljust ut, jag har mycket, mycket framtidsplaner. Och de ska jag ta tag i och fortsätta leva det liv jag klarar av och på de villkor jag ställer. Och ingen annan ska få bestämma mina villkor. Det är jag som lever mitt liv och mitt liv är värdefullt för mig. Jag tycker om mina vänner för de hjälper mig i vissa situationer. Här i vår kommun är det svårt med vissa saker, man får inte bra hjälp i vardagen, så att säga. Färdtjänsten är urusel. Men jag tar mig alltid fram. Jag har min vita käpp och det är jag glad för att jag har lärt mig använda. Men det är synd att inte fler respekterar den. De
t o m kan trampa sönder den och inte förstå att det är ett hjälpmedel. Men mitt arbetsliv det är det viktigaste här i livet, jag vill kunna tjäna lite egna pengar och vara en i ekorrhjulet och det är jag glad för att jag fortfarande är och får vara.